Men den som ägnar några timmar åt att läsa partiernas valprogram inser att en hel del står på spel den 7 juni.
EU:s regelverk präglar numera det politiska livet i Sverige, oavsett om man uppskattar det eller ej, och Europaparlamentet är knappast någon låtsasförsamling. I 70 procent av alla lagstiftnings-ärenden har dess ledamöter medbeslutanderätt, vilket innebär att de kan blockera nya lagar. Om Lissabonfördraget träder i kraft kommer den makten att öka
ytterligare.
Det som gör valet extra intressant är att det skett stora rörelser i det svenska partilandskapet de senaste åren. Statsminister Fredrik Reinfeldts totalrenovering av Moderaterna fortsätter också på EU-området. Tillsammans med Miljöpartiet står Moderaterna för den tydligaste kursändringen sedan sist.
”Ett starkt Europa för Sveriges bästa” heter M-programmet, och rubriken sammanfattar den nya inriktningen väl. Den tidigare EU-vänliga betoningen av Sveriges och Europas gemensamma intressen är i flera avseenden ersatt av ett nationellt perspektiv.
Under sin valupptakt på lördagen lyfte Moderaterna själva fram jobb, flykting-politik och miljö som profilfrågor.
EU ska inte lägga sig i svenska arbetsmarknadsregler, tycker Moderaterna, som säger sig värna om den ”svenska modellen”. När det gäller flyktingar anser partiet däremot att det behövs gemensamma regler eftersom Sverige tydligen tar emot för många människor jämfört med andra länder.
På de områden där det passar oss ska vi alltså ha importförbud för EU-regler, men vi ska exportera flyktingar till övriga Europa. Att denna à la carte-politik kan vara svårsåld i Bryssel verkar inte bekymra Moderaterna, som summerar den ”Moderatledda” regeringens EU-politik i den självgoda frasen: ”Sverige har börjat tala och Europa har börjat lyssna.”
Visst finns ett moderat intresse för EU:s framtid, särskilt i klimatfrågan. I synen på brottslighet, ekonomisk frihet och EMU känns även de gamla takterna igen. Men för den som minns Carl Bildts engagemang från förr är skillnaden betydande.
I boken ”Uppdrag Europa” (Norstedts) från 2003 argumenterade Bildt för en federation av nationalstater mellan Ryssland och Atlanten, Ishavet och Medelhavet. Hans avgörande drivkraft var enligt honom själv att säkra freden, friheten och utvecklingen i vår del av världen. Carl Bildt må i dag vara Sveriges utrikesminister, men om sitt partis valplattform har han inte haft mycket att säga till.
Huruvida förändringarna i M-programmet kommer att påverka arbetet i Bryssel återstår att se. Den rutinerade topp-kandidaten Gunnar Hökmark tillhör partiets gamla ledning och råkar dess-utom vara en stor vän av Europatanken, vilket han med förtjänst visat under sina år i Bryssel. Han kan rimligen inte uppskatta tonen och inriktningen i val-plattformen.
Ett större samspel mellan ord och handling kan man förvänta sig av Miljöpartiet, som ersatt sitt gamla EU-motstånd med en pragmatisk Europapolitik.
Det märks att partiet precis svängt om, eftersom man blandar en del av den gamla kritiken mot EU:s maktkoncentration med ett ambitiöst program, som har släktskap med förslag som andra gröna partier i Europa brukar framföra.
MP är piggt på att ge EU makt i frågor som miljö, energi och mänskliga rättigheter, där man tror sig kunna påverka unionen i rätt riktning. Samtidigt säger man nej till Lissabonfördaget, trots att det utvecklar samarbetet och gör beslutsfattandet enklare och tydligare. Bland de etablerade partierna står Väns-tern och Folkpartiet för två ytterligheter.
Lars Ohly och hans kamrater vill att Sverige lämnar EU eftersom samarbetet bygger på ”överstatlighet och fördragsfäst högerpolitik”. Enligt V är EU en odemokratisk superstat som styrs av onda marknadskrafter. Fred, välfärd och solidaritet har aldrig prioriterats, påstår programförfattarna, alldeles uppenbart mot bättre vetande.
Skrivningarna är så skruvade och långtgående att partiet i sin EU-fientlighet närmast konkurrerar med Sverigedemokraterna.
På den andra kanten finns Folkpartiet. ”Vi tror på Europa”, kallar partiet sitt program, och precis som det låter är dokumentet visionärt och starkt Europapositivt. Folkpartiet försöker inte flörta med några EU-kritiker utan säger rakt ut att man förespråkar ett federalt samarbete, som ”står i bjärt kontrast till nationalism, protektionism och stängda gränser”.
Partiets formuleringar för närmast tankarna till Carl Bildts bok från 2003, som ville väcka engagemang och nyfikenhet på Europas framtid.
Sex år senare har det syftet knappast blivit mindre angeläget, särskilt inte i en tid av finanskris och kommande svenskt EU-ordförandeskap.