Juholt: Mer mån om sitt eget eftermäle än partiet och politikens framtid.
Han kom, han såg, han segrade. Nej, så var det förstås inte. Men så lät det i vissa avsnitt under ”Studio Etts” extrasändning om Håkan Juholts avgång i lördags.
Jag kom från ett flyplan, in i en taxi och rätt in i en radiosändning, och hörde socialdemokrater strö lovord kring sin ledare.
Man ska inte sparka på den som ligger. Men man ska inte heller låtsas som det är någon annan som spänt upp snubbeltrådar för en ledare som fallit pladask på egen hand. De socialdemokrater som nu och tidigare uppträder som Juholts välgörare agerar samtidigt som politikens dödgrävare.
För den som säger att det är medierna som fällt Juholt, säger samtidigt att det inte är så farligt att som statsministerkandidat göra det som Juholt gjort. Som att ge olika politiska besked i avgörande politiska frågor (som den svenska Libyeninsatsen), att medvetet ljuga eller förvanska den politiska verkligheten (som att regeringen gjort upp med SD om försvarspolitiken), att offra tjänstemän och politikerkolleger för att rädda sitt eget skinn (som i frågan om a-kassan och skuggbudgeten, som assistenten Peter Cervin i lägenhetsaffären och Morgan Johansson i invandringsutspelet), att uttala sig förklenande om andra socialdemokrater (som att den tidigare justitieministern Thomas Bodström är bättre på fotboll än politik), att tvinga partimedlemmar att ljuga eller ta på sig skulden för något som inte är deras ansvar (som, vad det verkar, Tommy Waidelich för a-kassedebacklet och nu hela verkställande utskottet för att Håkan Juholt skulle kunna iscensätta sin sorti omgiven av lokala och lojala gråterskor).
Han fick aldrig chansen, sa en av Håkan Juholts partikamrater i köpcentret i Oskarshamn. Verkligen? Vilken annan ledande politiker har under tio månader sålt ut så många partikamrater och tagit så många felskär (som att försöka läxa upp SVT) och ändå suttit kvar?
Toleransen för kulturminister Cecilia Stegö Chilòs obetalda tv-licens sträckte sig inte längre än tio dagar. I pengar räknat var det förstås ingenting mot Håkan Juholts oriktiga hyresersättning. Vissa, som Dalademokratens chefredaktör Göran Greider, framhåller att regelverket för hyresavdrag inte är glasklart, därför är – underförstått – övertrampet inte lika stort. Men det är det. Vem vill att Sverige ska ledas av en person som inte förstår att hans förtroendeuppdrag inte innebär privilegier för hans familj? Här behövs inga regler. Det räcker med omdöme.
Men in i det sista demonstrerade Håkan Juholt sin brist på denna vara. Som när han, liksom Bagdad Bob, på Sveavägen i fredags – utan ironi – talade om hur roligt det var att intresset för Socialdemokraternas politik var så stort. Som om tv-tittarna och radiolyssnarna vore dumma i huvudet.
Samma sak i köpcentret dagen efter. Efter öppna avgångskrav talade Håkan Juholt om det starka interna stödet. Han sa att han förvisso begått misstag men lyfte samtidigt sig själv genom att säga att forskningen får visa hur stora.
Det har sagts att Socialdemokraterna genomlever sin största kris. Det är sant. Men sant är också att de socialdemokrater som förminskar Håkan Juholts egna övertramp är med och skapar en kris för politiken i stort.
Taxichauffören från Arlanda säger till mig att han nog tror att alla politiker skor sig. Den som vill att fler taxichaufförer ska säga samma sak kan med fördel prata om mediedrev och häxprocesser och fortsätta att förminska Håkan Juholts egna misstag.