Signerat - Annika Ström Melin.
Det känns ärofyllt – men litet pompöst, förklarade Birgitta Ohlsson när hon klev upp i talarstolen.
Utrikespolitiska institutet i Stockholm hade bjudit in Sveriges EU-minister för att hålla ett så kallat linjetal, ett begrepp som onekligen osar en förgången och mer högtravande tid.
Men i twittrandets tidevarv var det befriande att lyssna på ett riktigt långt, genomtänkt och i förväg formulerat anförande.
Birgitta Ohlsson har dessutom en ovanlig förmåga att fånga ett auditorium. Hon är personlig, men inte kladdigt privat, och talar engagerat om behovet av frihandel, fred och frihet utan att det känns det minsta påklistrat.
Men hon har ett problem. Som EU-minister har hon ansvar för allt – men samtidigt nästan ingenting.
Sakfrågor rörande till exempel vargar, mjölkkvoter, krislån till Grekland eller sanktioner mot Vitryssland hamnar på miljöministerns, landsbygdsministerns, finansministerns eller utrikesministerns bord. Och statsminister Reinfeldt tar hand om storpolitiken.
Ett av de få områden som Birgitta Ohlsson har ansvar för handlar om unionens kommande långtidsbudget. Här har Sverige redan intagit en i EU-sammanhang extrem ståndpunkt som innebär att unionens budget bör skäras ned.
Den svenska regeringen ville inte ens vara med när Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Nederländerna och Finland skrev ett gemensamt brev och krävde fryst budget. Det kravet gick enligt Sverige inte tillräckligt långt.
Birgitta Ohlsson förklarade att subventionerna till jordbruket bör skäras ned så rejält att EU kan satsa mer på till exempel forskning men trots det banta budgeten. Det är ett budskap som väcker både förvåning och upprördhet, framför allt i unionens östra del.
Målsättningen är det inget fel på. Men den är fullkomligt orealistisk.
Är det verkligen klokt att medvetet göra andra länder riktigt ilskna? Det kanske inte alls underlättar, utan försvårar en bra kompromiss. Frågan är dessutom om unionen orkar med ännu en laddad intern konflikt.