Det finns tusen och ett sätt att beskriva Saman Ahmed och Lokman Atroshi. Som invandrare, svenskkurder, läkare, entreprenörer eller nybyggare. Allt är fel. Precis som det alltid är att inskränka enskilda individer till summan av ett visst antal kategorier. När det gäller Saman Ahmed och Lokman Atroshi är det mer fel än vanligt, tänker jag när jag omtumlad lämnar Järva nya vårdmottagning i Tensta Centrum, där Lokman Atroshi är vd.
När jag ringde Saman Ahmed för att bestämma tid för en intervju var han på sin flygläkarutbildning.
– Det gäller att hålla kompetensen uppe, förklarade Saman Ahmed som redan är specialist i kardiologi och invärtesmedicin. Lokman Atroshi, själv specialist i allmänmedicin och företagshälsovård, är av samma uppfattning.
Men det är inte som specialistläkare jag träffar de två. Det är som entreprenörer. Det här skulle kunna vara berättelsen om två män som med mer eller mindre tomma fickor byggt upp flera företag. Historien är frestande, men det finns en som frestar ännu mer. Och det är den om Irakinvesterarna Saman Ahmed och Lokman Atroshi. Den om två män som tillsammans med en tredje läkarkollega och det statliga riskkapitalbolaget Swedfund just nu sätter spaden i marken och bygger ett sjukhus i den irakiska staden Erbil.
Vilka galningar, tänkte jag när jag först fick höra om projektet. Men sedan lärde jag mig mer. Som att min bild av Irak är präglad av nyhetsrapporteringen från Bagdad och att landet faktiskt är mycket större än så. Att det är hyfsat lugnt i en rad områden. Att Irak har en tvåsiffrig tillväxttakt som västvärldens finansministrar – inte minst i dessa tider – bara kan drömma om.
Per Juth, från det statliga riskkapitalbolaget Swedfund ger en annan bild än den gängse av irakierna i Sverige och situationen i Irak. Just genom den stora gruppen exilirakier i Sverige sitter vi på enorma möjligheter att investera i Irak. Här finns kunnandet. Och där andra ser ett eländesland som lider brist på nästan allting: en fungerande finanssektor, transportsystem, elförsörjning samt vatten- och avlopp ser Per Juth en marknad. Swedfund går aldrig in med pengar för att vara bussiga. Det gör de för att få dem tillbaka. I direktiven står att de bara får investera i länder som har genomsnittsinkomst på mindre än 5 000 amerikanska dollar per år och capita. Det betyder att Swedfund investerar i länder som ratas av andra riskkapitalbolag som till exempel Somalia, Sudan och Etiopien. Och hittills har företaget under sin 30-åriga historia inte kostat skattebetalarna en krona.
Men vinsten är också av annat slag.
– Sverigedemokraterna skulle vara stolta över mig, säger Saman Ahmed och skrattar. Jag säljer Sverige: kultur, modernism, synen på kvinnor och barn. Jag tar med mig den högteknologiska sjukvården och mina värderingar och det bygger broar.
Sverige förstår inte sitt guldläge. Flera ministrar i den nya regeringen talar svenska – ännu fler har band till Sverige. Sverige har ett gott rykte i denna del av världen men har varit dåligt på att utnyttja det. Det kryllar av investeringsglada ryssar, tyskar, tjeckier och koreaner i Irak som bygger både företag och konsulat. Men svenskar, som irakierna gärna skulle göra affärer med, är inte alls med på båten.
Är det något i er kultur, frågar jag trevande, för att försöka förstå vad den här viljan att satsa tid, pengar och engagemang kommer ifrån.
– Det handlar om mindfulness. På att se möjligheter där andra ser svårigheter. Och på att bygga där vi står, säger Lokman Atroshi, som en varm sommarnatt när han var tio år väcktes av sina föräldrar som sa till honom att packa en väska inte tyngre än han själv kunde bära den. Och som sedan i nästan 20 år levde på flykt innan han kom till Sverige.
– Människor kan skapa var än det kommer ifrån, menar Saman Ahmed, som tre gånger fått se sin by brännas ned och som startat om från noll ytterligare några gånger till.
Jag kan inte låta bli att fråga om nedbrytande system i asylprocessen. Lokman Atroshi nickar igenkännande men säger också att även om systemen gör mycket kan man själv alltid välja. Och som ett slags sentens av sin igen filosofi avslutar han:
– Det är bättre att ge människor ett fiskespö än att ge dem fisk.