Signerat - Hanne Kjöller.
Journalisten och författaren Bengt Nilsson argumenterade på DN Debatt i går för en ny biståndspolitik. Det är de demokratiska reformrörelserna i Afrika som ska stödjas – inte de gamla diktatorerna.
Det är lätt att hålla med. I teorin, i alla fall. Praktiken är svårare. För åtskilliga är de afrikanska tyranner som började bra men där någonting hände under vägen och där det sällan blir uppenbart från den ena dagen till den andra.
Det sägs att makt korrumperar. Inte minst på den afrikanska kontinenten är det uppenbart. Den demokratihjälte vi vill stödja i dag kan mycket väl vara en framtida diktator. Om detta vet vi intet.
I grunden delar jag Bengt Nilssons skeptiska hållning till utvecklingsbistånd. Om man ska göra någon form av grov utvärdering måste frågan ställas om det blivit bättre eller sämre i de länder som under decennier åtnjutit miljarder i bistånd. Finns det ett enda exempel på ett land som rest sig ur fattigdom? Eller som inte passiviserats?
De fattiga länder som har lyckats bäst, exempelvis Sydkorea, har rest sig på egen hand. Ville EU, världens största biståndsgivare, verkligen hjälpa skulle unionen slopa sina handelshinder snarare än att skicka miljarder till terrorregimerna i länder som Zimbabwe och Eritrea.