I tidskriften Axess bidrar journalisten och författaren Bengt Nilsson med en delvis annan berättelse om Röda korset-svindlaren Johan af Donner än den vi hittills hört. Nilsson redogör för den miljö som af Donner och andra Röda korset-medarbetare befann sig i. Och det är en bild långt ifrån det stretiga arbetet med insamlingsbössor.

I den kulturen var generösa avtal legio. Den dåvarande generalsekreteraren Christer Zettergren hade en månadslön på 89.000 kronor. En tidigare biträdande generalsekreterare gjorde sig omöjlig på kontoret vid fashionabla Mariatorgsadressen och skickades därför till Brasilien med fyra årslöner på fickan. Prinsessan Christina fru Magnusson fick 51.600 kronor per månad för sitt uppdrag som ordförande och för att skänka kunglig glans åt organisationen. Bengt Westerberg erhöll senare 68.500 för samma uppdrag, minus den kungliga glansen.

Bengt Nilsson har rest med Röda korset och från fältet berättar han om en kultur där man aldrig funderar över kostnadseffektivitet. Och hur man körs runt i Toyota Landcruiser à en halv miljon kronor.

Min erfarenhet är ungefär densamma. Monsterbilar med privatchaufförer som skjutsar omkring svenskar som på hemmaplan pratar om klimatmål och utsläppsrätter. Inhemska läkare som för en tre gånger högre lön visar overheadbilder för utländska biståndsarbetare i stället för att rädda liv på det lokala sjukhuset.

Med avsmak minns jag biståndspartyt i Maputo. Det var Dallastema och runt den nattupplysta poolen och tennisbanan i Svenska skolans trädgård stod svenska biståndsarbetare utklädda till JR, Lucy eller någon av de andra karaktärerna och pratade om senaste shoppingresan till köpcentret i syd­afrikanska Nelspruit, för i Moçambique gick det ju inte att handla.

Ett annat återkommande ämne var hur svårt det var att få tag på bra ”empregadas”. Empregada betyder hushållerska, men just det svenska ordet hörde jag aldrig. Också när konversationen fördes på svenska användes den portugisiska termen.

När biståndsminister Gunilla Carlsson frågades ut i Ekots lördagsintervju talade hon om hur mycket av biståndsmedlen som går till genderanalyser, nätverksbyggande, dialoggrupper, seminarier och ”prat, prat, prat”. Och hur lite som går till det hjälpbehov man identifierat från början.

Hon klargjorde hur Sveriges ensidiga fokus har varit vad vi betalar in (läs: enprocentsmålet). Och hur frågan vad vi får ut av pengarna har lämnats därhän. Därför har de svenska biståndsaktörerna kunnat fortsätta att bygga nätverk, arrangera ännu ett par seminarier eller prata genus med afrikanska machomilitärer. Så länge vi inte ens bryr oss om att försöka mäta resultatet är det bara att prata vidare.

Johan af Donners bedrägerier kan inte ursäktas. Men om man säger att han stulit från de allra svagaste måste man fråga sig varifrån pengarna tas till organisationens flotta lokaler, överavlönade anställda och överdådet ute på fältet.

Generalsekreteraren för Läkare utan gränser tjänar 46.135 kronor. Dess ordförande får 21.200 kronor. Och medarbetarna ute i fält dryga 10.000 kronor. Det lär varken räcka till shoppingresor, Dallaspartyn eller hushållerskor.

Det är inte Johan af Donners bedrägerier som får mig att välja insamlingsbössan från Läkare utan gränser framför den från Röda korset.