Signerat – Hanne Kjöller.
Historien om det numera riksbekanta Bjästa och händelserna där har rönt rekordstor uppmärksamhet. Inget konstigt i det. Det är en helt igenom förfärlig berättelse ”Uppdrag granskning” har levandegjort för svenska folket.
Nu överröstar alla varandra i fördömande. Det pågår en klappjakt på skyldiga. Skolan har fått sin släng av sleven. Prästen Lennart Kempe har närmast getts rollen som djävulen själv. Och orten Bjästa har blivit hemvist för ondskan. Visst är det skönt att ha den på plats. Men kan man lita på att den håller sig där?
Berättelsen om Bjästa är en berättelse om oss själva. Skulden för det helvete som gjorde att våldtagna Linnea till sist inte såg någon annan utväg än att flytta var i huvudsak inte kyrkans eller skolans. De verkliga plågoandarna var de tonåringar och deras föräldrar som tillsammans, och liksom eggade av varandra, satte en ton så gäll att den blev socialt omöjlig att inte stämma in i. Karaktäristiskt för denna häxjakt är en massa påståenden, uppgifter som någon hört av någon, men när man går vidare och letar efter källan så faller allt som ett korthus.
Men att myter frodigt vidarebefordras så till den grad att de till sist blir sanningar och något som ”alla vet”, är inte precis något unikt för Bjästa. Det brukar räcka med att skriva något om invandrare eller romer så finns det alltid några som tar till pennan för att berätta någon hårresande historia av typen att de bryter upp parkettgolvet för att odla potatis.
Det är fler än Bjästaborna som har något att lära. Alla som nu så bestämt pekar finger kan ju fundera över hur de själva gör nästa gång de hör någonting om att den där invandrarpappan i grannhuset visst slår sina barn. Eller att den ensamstående fembarnsmamman på nedre botten tar emot misstänkt många herrbesök på kvällarna. Lever ni som ni lär, reser ni er upp och ställer den självklara fråga som uppenbart aldrig någon ställde i Bjästa: Hur vet ni det?
Och då räcker det inte att någon hört något av någon eller att ”alla vet”.