Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

Blodet och jorden fortsätter prägla synen på svenskhet

Söndagskrönikan – Peter Wolodarski.

Det är svårt att leva med andra människor. Utmaningen ligger i att bejaka att ingen har en enda identitet eller lojalitet.

Under sin uppväxt fick journalisten och författaren Elisabeth Åsbrink jämt samma fråga: Var kommer du ifrån?

”När jag sanningsenligt svarade med födelseorten Örgryte kom följdfrågan: Men egentligen? Jag såg främmande ut”, berättade hon i en artikel på DN:s kultursida den 9 augusti.

Hennes morfar kom från Thessaloniki, hans förfäder från Spanien, mormor var bördig från tyska Hessen.

Det är inte en bakgrund som borgar för ett blont och blåögt utseende.

Elisabeth Åsbrink betraktade sig själv som svensk, men omgivningens reaktion fick henne att ge upp tanken på ett ”vi” kopplat till nation.

En av höstens skönlitterära debutanter, Golnaz Hashemzadeh, har vittnat om liknande erfarenheter:

”Det räcker inte att du hittar fram till dörren och står och knackar på. De på andra sidan måste vara beredda att öppna också” (DN 14/8).

När Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010 reagerade hon starkt. Jimmie Åkesson påpekade gång på gång att SD inte är främlingsfientligt, utan bara vill att de som bor här ska anpassa sig till svenska värderingar.

Var det mig de talade om? undrade Golnaz Hashemzadeh, som skrivit romanen ”Hon är inte jag” (Wahlström & Widstrand).

Hashemzadeh är född i Iran men uppvuxen i Gustavsberg utanför Stockholm. Hennes familj har gjort allt för att assimilera sig och insupa det ”svenska”. Själv blev hon toppstudenten som utsågs till kårordförande på Handelshögskolan i Stockholm.

Men om man ändå inte räknas som svensk på grund av sitt utseende – vad har SD då för råd att ge?

Det finns forskningsresultat som belyser dilemmat. Professor Anders Lange, som i drygt två decennier kartlagt inställningen till invandrare och invandringspolitik, genomförde för ett par år sedan en stor ”intoleransundersökning” bland landets gymnasieungdomar. Studien, som var beställd av Forum för levande historia, inkluderade en fråga som handlade om vad som krävs för att kunna kallas ”svensk”.

Resultaten stämmer till eftertanke, om man tror att det räcker med att anstränga sig och uppfylla ett antal objektiva kriterier – jobb, språk, medborgarskap – för att bli upptagen i gemenskapen.

Eller vad sägs om följande axplock från studien?

För att kunna sägas vara svensk anger 47 procent att det åtminstone är ganska viktigt att det inte syns på utseendet att man har rötter i ett annat land. 50 procent anser att familjen/släkten ska ha bott minst fem generationer i Sverige. Om kravet sänks till två generationer blir motsvarande andel 58 procent.

Anders Lange noterar att detta svarsmönster återkommit i flera av hans undersökningar gjorda på olika urval av Sveriges befolkning. Det tycks existera ett slags mental struktur i sättet att tänka och känna. Man kan, menar han, tala om en ”Blut und Boden”-romantik i synen på svenskhet, som avspeglar sig i ungdomarnas attityder. Blodet och jorden präglar synen på medmänniskan.

Jag vet inte om Jimmie Åkesson uppfyller utseendekravet; själv gör jag det knappast. Inte heller vet jag om hans släktingar bott här sedan mitten av 1800-talet; mina har inte gjort det, även om jag själv är född och uppvuxen i Stockholm.

Klart är i alla fall att dessa frågor har en väsentlig betydelse för hur männi­skor betraktas och vilka som definieras som ”vi” och ”dom”.

Inställningen begränsar sig dessutom inte till synen på nationell tillhörighet. De som lägger tonvikt vid utseende och härkomst tenderar också att ha en mer negativ inställning till invandring/invandrare och muslimer, enligt Langes undersökningar. En negativ syn på andra minoritetsgrupper ligger också nära till hands, liksom i förlängningen risken för en fascistoid världsbild.

Ett liknande mönster syns när man tittar på ungdomars parbildning över etniska och nationella gränser, en viktig men försummad indikator på olika gruppers integration i ett samhälle. De svenska gymnasieelever som har en partner med bakgrund utanför Norden tenderar att se mer fördelaktigt på invandrare än andra.

Över huvud taget är det intressant att notera att ungdomar med svensk och nordisk bakgrund mer sällan än andra har en partner med ursprung i länder utanför EU och Nordamerika, enligt Anders Lange.

Det säger mycket om integrationsfrågans komplexitet – och hur svårt det är att ”öppna dörren” för den andre. Men det är inte enbart svenska dörrar som gnisslar. Bland flickor från muslimska länder med partner är det färre än var tredje som har en pojkvän med svensk bakgrund. För muslimska pojkar är andelen mer än dubbelt så stor.

Våra politiska partier kan lägga välmenande förslag om språksatsningar, smidigare integration och ceremoniella medborgarskap. Men vad hjälper det om vi själva inte gör upp med föreställningen om vad som formar en gemenskap?

Det är svårt att leva med andra människor, oavsett var man är född. Kravet på konformism och anpassning ligger alltid frestande nära.

Att hävda motsatsen är naivt. Utmaningen ligger i att acceptera och bejaka att vi som individer inte är enhetliga eller enkla. Det finns aldrig en enda lojalitet. Tillhörigheter skiftar, snabbare än de flesta anar. Man måste inte fråga paret som invandrade för 40 år sedan hur de ”trivs här”.

Teaterkritikern Leif Zern berättar i sin underbara familjememoar ”Kaddish på motorcykel” (Albert Bonniers förlag) om gränser och identitet. Hans pappa Simon var ortodox jude. Han hette egentligen Simon-ben-Leib, eftersom farfars namn var Leib och det enstaviga ”ben” betyder son. Det vill säga Simon son till Leib.

Leif Zerns hebreiska namn var Leib-ben-Simon. Först i vuxen ålder gick det upp för honom att Leib var ”bara en liten bokstav från Leif”.

Ett namn, två ben. Så kunde man växa upp i 1950-talets Sverige. Hemmet på Södermalm saknade julgran på vintern, men sommartid gav sig pappa Simon ut och fiskade kräftor, trots de judiska kosherreglerna. Mosaiken rymde även denna motsägelse.

”Hur mycket invandring tål Sverige?” frågade SVT:s Agenda när partiledarna nyligen bjöds in till debatt.

Kanske låg det i den försåtliga formuleringen också en undran om hur mycket olikheter Sverige egentligen klarar av.

Svaret är inte ekonomiskt. Det är mentalt, och avgörs av föreställningar om vad som definierar en människas tillhörighet.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.