Konsekvent ratar jag alla tilläggsförsäkringar som utlovar självriskreduktion, garanti och annat. Jag förstår att detta inte är vad säljaren önskat, men aldrig har jag körts på porten för att jag nobbat tingeltanglet runtomkring.

Men nu har det faktiskt hänt. Efter värdering av min bostad, en kreditupplysning och ett formaliserat samtal kring mina utgifter och inkomster fick jag ett osedvanligt lockande – och skriftligt – lånelöfte från en av våra storbanker.

Men jag behövde förstås komma till kontoret för att skriva under alla papper. Hur är det, har du någon försäkring om du skulle dö, som skyddar dina efterlevande från höga boendekostnader? frågade bankkvinnan. Icke, sa jag, och det vill jag heller inte ha. Och inte heller ville jag ha något fond- eller pensionssparande. Inte det, men fonder för barnen då? Nej, faktiskt inte det heller.

Så fick jag mig en liten föreläsning om hur bra det var med fonder, hur man med hjälp av dem kunde sprida risker. Må så vara, sa jag uppriktigt, men förklarade att den värdeutveckling och de avgifter jag hittills sett på tidigare fondsparande inte gjort mig vare sig rikare eller gladare.

Jamen, sa kvinnan, något sparande måste du ha, annars får du inte lånet. Okej, sa jag. Dra en tusenlapp i månaden då. Okej, sa bankdamen innan hon liksom tuggade på mitt förslag ett andra varv och sedan ändrade sig igen: Nej, då tar du bara ut tusenlappen direkt. Och så fann jag mig själv i en situation där jag satt och lovade en bank att inte röra mina egna pengar.

Detta dög till sist ändå inte. Och tur var väl det. Det hade förstås varit helt galet om jag ingått något slags moraliskt bindande avtal där jag delegerar mitt självbestämmande till en bank. I stället hittade jag en annan.

Det finns inte något lagligt hinder mot att banken ställer krav på motprestationer. Men banken får inte säga upp lånet om kunden sedan avslutar sitt sparande eller flyttar det till en annan bank.

Men håll med om att det är absurt. Kunden erbjuds en vara, till ett visst pris, och sedan framme i kassan får man veta att man inte får köpa.

I inget annat sammanhang skulle detta tolereras. Ta Finlandsbåtarna till exempel. Att de kan hålla så låga priser beror på att tillräckligt många resenärer plöjer ned tillräckligt mycket pengar i taxfreebutiken. Men det betyder ju inte att kunderna avkrävs ett löfte om att inhandla minst ett par Koskenkorva för att få sin biljett. Bra kunder, ur företagets synvinkel, betalar helt enkelt för mindre bra. Precis som i alla andra sammanhang.

Den som beställer massvis av champagne i baren ger bättre avkastning än den som suger på en stor stark en hel kväll. Men aldrig att man blir utslängd för att man dricker för långsamt och för lite. Utom alltså på banken.