Sverige har tre dynastier — och alla tre har rötterna i det omstörtade rike som var Sverige för två hundra år sedan. Då antog Jean Baptiste Bernadotte ett osannolikt erbjudande om att bli svensk tronföljare. Då började kaptenen André Oscar Wallenberg tänka på att lämna sjöfarten för att ge Sverige ett modernt bankväsen. Och då skickade bokhandlaren Gerhard Bonnier, före detta Gutkind Hirschel, i Köpenhamn sina tre söner till den jungfruliga svenska bokmarknaden.

Alla tre projekten lyckades, på tronen sitter fortfarande en Bernadotte, i SEB styr fortfarande Wallenbergare och landets ledande mediekoncern ägs och leds av Bonniers. Hur detta gick till berättar familjekrönikorna, men de är också historien om hur den krossade stormakten Sverige gick från fattigstatus till ett av världens modernaste och rikaste samhällen.

I går visade TV 4 det första avsnittet av tre om familjen Bonnier. Programmen är gjorda av Gregor Nowinski, som förra vintern gav tevetittarna inblickar i Wallenbergarnas historia.

Om båda dessa släkter finns mycket skrivet — både direkt om personerna och företagen och indirekt i skildringar av Sveriges politiska och ekonomiska historia under de senaste 150 åren. Eftersom historia aldrig kan få en svart-på-vit, slutlig version finns här åtskilliga omtvistade händelser. Och eftersom släkterna har flera generationer och medlemmar kan handlingar och motiv skärskådas från olika vinklar.

Dock finns i fallen Bonnier och Wallenberg en förenande länk: grundarna har tidigt haft en stark inriktning på att bygga för kommande generationer, det har inte främst handlat om att samla en förmögenhet att ge i arv utan att få arvingarna att ta hand om och bygga vidare på en företagsidé. Detsamma gäller faktiskt också familjen Bernadotte, och det i än högre grad: att ärva en uppgift är för dem själva företagsidén.

Att Bonniers från början var en tysk-judisk familj i Dresden som först etablerade sig i Köpenhamn och sedan i Stockholm med en avstickare till Göteborg är väl känt. Väl känt är tyvärr också den rätt allmänna antisemitismen i det slutande 1800-talet. Kroknästa judar var stående inslag i skämtteckningar och allsköns fördomar om judisk snikenhet luftades.

Vi som lever efter Hitler ser med vidöppna och förfärade ögon på detta och har givetvis svårt att svälja till exempel en August Strindbergs antisemitiska utfall. Det hade emellertid inte Albert eller hans son Karl Otto Bonnier, de såg till de litterära kvaliteterna hos Strindberg – och förstås till hans potentiella försäljningssiffror. De förlät att han, sårad efter en första kontakt med och utgivning på Bonniers vände sig till ett annat förlag med sin genombrottsroman ”Röda rummet”.

Just Bonniers tolerans mot sina författare får utrymme i programmet. Har förlaget antagit en författare har det ansvar för hela författarskapet, säger en av de intervjuade nutida förläggarna. Den principen introducerade redan den förste Albert Bonnier, förlagets grundare. Så firades också förlagets hundraårsfest med Sven Hedin som hedersgäst. Hedins tysksympatier och goda relationer till Hitler var väl kända, han var likväl sedan årtionden förlagets författare och en storsäljande sådan. Alltså förde han värdinnan, Lisen Bonnier, till bordet vid frackmiddagen.

Två år senare bröt kriget ut och trycket mot Bonniers växte. Vid den här tiden var förlaget Sveriges ledande, familjen ägde Åhlén & Åkerlunds tidskriftsförlag och dominerade veckotidningsmarknaden och var sedan början av 1920-talet huvudägare av Dagens Nyheter, landets ledande morgontidning.

I takt med de tyska framgångarna blev angreppen på den judiska familjen Bonnier och dess starka ställning i svensk offentlighet och kulturliv allt fler och allt obehagligare. Det var bara det att för familjen och särskilt för dess överhuvud Karl Otto Bonnier var familjen i första hand svenska förläggare, det var hos Bonniers som hela den svenska kultureliten hörde hemma. Karl Otto och senare hans söner hade personliga band till de ledande författare som nu är vårt kulturarv.

Med den hållningen ter det sig förklarligt att familjens linje inför det nazistiska hotet och under kriget var att uthärda och arbeta vidare. För oss sentida tycks detta djärvt, nästan dumdristigt, hur mycket klokare hade det inte varit att sälja och starta om i USA? Nu inskränktes reträtten till att Karl Otto Bonnier lämnade ordförandeposten i DN.

Krigsåren var inte Sveriges bästa stund. För familjen Bonnier var de en prövning som den bestod. Efter kriget startade åter diskussionen om Bonnier-makten över medierna, den här gången med antikapitalistiska förtecken. I familjen blev de fler och mindre ense.