Många gånger kan man beklaga att så få medborgare ser sändningarna från riksdagen i SVT:s kanal 24 Direkt. Politiker är ofta bättre än sitt rykte.
Vid andra tillfällen är det snarare demokratins räddning att så få tittar. Som i går.
I början av mars tyckte opposionen det var en lysande idé att begära debatt om bonusar. Man skulle kunna ge konkreta exempel på giriga direktörer – Annika Falkengren i SEB, Volvoledningen med vd Leif Johansson i spetsen – och säga att regeringen öppnat för excesser i de statliga företagen genom att tillåta rörlig ersättning på upp till fyra månadslöner.
Sedan dess har det blivit väldigt tydligt att direktörerna inte sätter sina egna löner, att det är företagens styrelser som tar besluten. Och då kan den styrelsemedlem som godkänner en fantastisk pension till vd också visa sig vara medlem i Socialdemokraternas verkställande utskott, som Wanja Lundby-Wedin.
Det gör det lite svårare att ösa på mot regeringen. När regeringen därpå lättfotat byter bonuslinje från fyra månader till noll, i alla fall för folk i ledningsgruppen, blir det ännu svårare.
Plötsligt är det oppositionen som är för bonus, för de håller på de gamla reglerna som kunde ge två månadslöner.
Jösses vad de rödgröna måtte ha ångrat sin debattbegäran. Men debatt var begärd och skulle verkställas.
Regeringssidan hade för den skull ingen god dag. Utom möjligen kristdemokraten Stefan Attefall som helt enkelt inte gillar rörlig ersättning till toppchefer och därför kunde argumentera med reda. Näringsminister Maud Olofsson lät som om hon gått med på bonusstoppet under pistolhot och den som är vettskrämd har svårt med argumenten.
Lärdomar att dra av detta debacle? Blocköverskridande överenskommelser kan vara bra. Till exempel om att strunta i att ta repliker i en debatt som är garanterat pinsam för alla parter.
Bara den som tänder på att bli kallsvettig av genans hade någon behållning av bonusdebatten. (För dig med udda läggning, debatten finns att njuta som webbteve på riksdagens hemsida.)