Det sägs att det politiska minnet är kort. Men frågan är om inte detta med FRA-lagen och allt som kom att höra till har goda förutsättningar att leva vidare långt in i nästa valrörelse. Vi är många som skakar på huvudet och som fortfarande i något slags chocktillstånd frågar oss hur det här kunde hända. Hur gick det till när en borgerlig majoritet i fredstid fattar ett beslut att börja massavslyssna vanliga människor som inte är misstänkta för något brott? Hur gick det till när en riksdagsmajoritet klubbade igenom ett beslut som strider mot åtminstone en av våra grundlagar (Regeringsformen, kap 2, § 6)? Hur gick det till när flera av de unga liberaler som sitter på personliga mandat från många av oss bara vek ned sig?
Själva beslutet är ledsamt. Nästan lika ledsamt är spelet kring det. Och här vore det intressant att höra några pr-konsulters åsikter om krishanteringen. För jag undrar om det finns någon annan alternativ strategi som hade varit sämre. För alla.
Centerns Fredrick Federley har gjort bort sig. Hans anförande i riksdagen påminde om en vd som klagar över hur jobbigt det är för honom att lägga ned en fabrik. Eller om en läkare som säger att det här minsann inte är lätt för mig heller när han lämnar ett cancerbesked. Man borde kunna kräva ett större mått av vuxenhet och ansvarstagande hos en riksdagsledamot. Och allvarligt talat, om frågan var så viktig som han i riksdagsdebatten sa att den var och om han hade svårt att ta sig ur partiets skruvstäd: varför ställde han då inte sin plats till förfogande? Om man inte kan avgå för en samvetsfråga som strider mot den kamp för frihet man byggt sin personvalskampanj på - vilka beslut kan man då inte vara med att fatta?
Men centerledaren Maud Olofsson har också gjort bort sig. De unga liberaler som röstat fram Fredrick Federly har också röstat fram centerpartiet. I riksdagsvalet 1998 och 2002 röstade 1,7 procent av stockholmarna på centerpartiet. Till valet 2008 hade den siffran stigit till 5,6 procent. Det är mer än en tredubbling.
Nu vänder Stureplanscentern både
Fredrick Federley och centerpartiet ryggen. De liberala värderingar som många fram till alldeles nyligen tyckt att centerpartiet förvaltade bäst, krumbuktade sig Fredrick Federley ur medan Maud Olofsson mer resolut krossade dem under fotriktiga klacken. För riksdagsgruppens lydnad var Maud Olofsson beredd att offra den personliga integriteten och partiets hållning till mer av personval och eget ansvar. Därtill offrade hon det som många av oss uppfattat som hennes personliga integritet.
Där är hon i och för sig i gott sällskap. Regeringen som helhet framträder nu i en tämligen solkig dager. Toleransen för de lojaliteter som följer av personval har varit obefintlig. Toleransen för enskilda riksdagsledamöters samvete likaså. Ingen hänsyn har tagits till den uppriktiga förtvivlan åtskilliga medborgare demonstrerat över att vi går in i ett Orwellskt samhälle där statsmakten ges rätt att läsa vår post.
Det som började med en myndighet som sökte en arbetsuppgift, som fortsatte med en departementspromemoria under den socialdemokratiska försvarsministern Leni Björklund och som krafsades ihop till en proposition av dåvarande försvarsministern Mikael Odenberg, snabbt, snabbt så att inte Integritetsskyddskommittén skulle hinna före med sitt betänkande och sina invändningar - är nu verklighet. Det är overkligt.
Jag förstår inte hur regeringen tänkt. Om man inte kan hålla kvar sina gamla vänner hur ska man då kunna vinna nya? Att socialdemokraterna - egentligen - inte är ett spår bättre är i detta sammanhang en klen tröst. Det gör bara valet 2010 än dystrare. Vi får välja mellan två block där inget av dem respekterar grundlag, personlig integritet och medborgarnas frihet.
Jag har sällan känt mig så politiskt
nedslagen och desillusionerad.