Så har regering och opposition enats om borgfred under det svenska ordförandeskapet i EU. Exakt vad det betyder beror på vem man frågar. Mona Sahlin sa i gårdagens DN att det innebär att Socialdemokraterna inte ska söka strid för stridens egen skull. Det är en formulering av typen ”Har du slutat slå din fru?”. Undertexten är att Socialdemokraterna i dag söker strid för stridens skull, inte för politikens.

Man hade kunnat önska att Mona Sahlin gett några konkreta exempel på detta med strid för stridens skull. Är det okynnesanmälningarna till konstitutionsutskottet – som förvisso borgerligheten också lustfyllt ägnat sig åt under sin tid i opposition. Eller är det dessa evighetslånga och evighetsmånga interpellationsdebatter där statsråden får ägna en växande andel av sin tid till att svara på frågor – inte sällan samma fråga – och mindre åt att regera. I så fall skulle man önska att borgfreden permanentades, för en sådan förändring skulle ingalunda försvaga demokratin. Snarare stärka respekten för den. Vi får se vad som i slutändan verkligen blir av överenskommelsen. Men att den kommit till är i sig ett tecken på demokratisk mognad.

Många har beskrivit de osedvanligt många och stora svårigheter som väntar det svenska ordförandeskapet. Att Sverige klarar av detta, precis som Sverige gjorde vid förra ordförandeskapet och vid andra nationella kriser som exempelvis Estoniakatastrofen, är ett gott tecken på demokratisk mognad. Vem tror att nya demokratier, eller för den delen gamla men med nya, demokratiskt omogna partier, skulle klara detta utan politiska utspel och försök att knipa billiga, politiska poäng. Den som undrar har bara att slänga ett getöga på Tjeckien.

Så låt oss skippa snacket om vinnare och förlorare. Om borgfreden fungerar som det är tänkt är Sverige, EU och alla dess folk vinnare. Det är demokratiskt större än socialdemokratiska strider för stridens skull.