Krönika - Peter Wolodarski.
Under slutet av sin statsminstertid var Göran Persson tom på idéer. Han ville behålla makten men visste inte vad han skulle göra med den. Perssons regeringströtthet var en av förklaringarna till att de borgerliga vann valet 2006.
Fyra år senare håller allianspartierna på att slå armkrok med Socialdemokraterna i bristen på framtidsidéer. I dag är det oklart vad Fredrik Reinfeldt vill i rollen som statsminister, annat än att fortsätta öka storleken på jobbskatteavdraget. Men för att uppfylla denna torftiga vision skulle Reinfeldt lika gärna kunna låta en förprogrammerad dator sköta regerandet.
Ledarsidans fempunktsserie, som avslutas i dag, har inte syftat till att fylla detta politiska vakuum. DN är inget parti, vi har inte ambitionen att utarbeta något heltäckande program, våra förslag under veckan har inte varit finansierade. I stället har de haft ambitionen att starta ett samtal om framtidsfrågorna – och att påverka utvecklingen i liberal riktning.
Vi tackar för gensvaret från läsekretsen – flera hundra mejl har skickats till fempunkter@dn.se under veckan – och publicerar i dag ett urval av reaktionerna. Ännu fler kommentarer finns att läsa på dn.se/opinion.
Fortsätt gärna att e-posta och diskutera!
Suget efter politisk debatt är stort i svallvågorna efter den ekonomiska krisen, och det växer när alla partier rör sig mot mitten. Nedtonade ledare som Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin, som ständigt håller garden uppe, har gjort politiken tråkigare än den behöver vara. Vem förvånas över att partierna förlorar medlemmar?
När våra politiska ledare lämnar framtidsdebatten vidöppen finns alltid risken att en Anna Anka eller Bert Karlsson fyller tomrummet, och i slutändan tar hela det politiska systemet smällen. Om Reinfeldt och Sahlin vill hålla populismen stången, måste de våga släppa loss och visa ett större intresse för de frågor som berör väljarna.
Mest överraskande i DN-läsarnas reaktioner är det stora engagemanget kring våra skatter. Att döma av mängden brev finns det åtskilliga väljare som vill att något parti talar om skatter utifrån individens perspektiv. I Sverige glömmer vi ofta bort att det är medborgarnas pengar det handlar om, inte statens, kommunens eller landstingets. Dessutom kan inte skattepolitik reduceras till nationalekonomiska nyttokalkyler, vilket finansministern så ofta gör. Hur mycket pengar den enskilde får behålla är i högsta grad en politisk fråga. Ytterst handlar den om individens frihet, ansvar och solidaritet med det omgivande samhället.
En annan slutsats från läsarbreven är att fempunktsserien missade ett par viktiga frågor. Om artiklarna skrivits i dag hade utsattheten i miljonprogrammets bostadsområden varit en given punkt, inte minst i artikeln om Stockholm. Den diskussionen borde inledas här och nu, inte om ett eller två år.
Samma sak gäller för övrigt det mesta som DN-serien tagit upp. Om man får önska sig en sista punkt från våra politiker så är det detta: Börja tala om framtiden.