Det behövs hyreslägenheter. Alla vill inte äga sin bostad även om de har råd. Antingen för att de uppskattar att kunna ringa fastighetsskötaren när kranarna pajar eller för att de inte vill krångla med köp och försäljning när de är osäkra på hur länge de ska ha bostaden. Och så finns alla som har så dålig ekonomi att de bara har råd med det oftast dyraste alternativet, att hyra.
De senaste åren har andelen nyproducerade hyresrätter sjunkit. Skälet är enkelt. Få är beredda att betala de hyror som krävs för att det ska vara lönt att bygga, och även om betalningsvilliga finns har bruksvärdessystemet hindrat värdarna från att sätta hög hyra varför husen stannat på ritborden.
De höga kostnaderna har många orsaker: dålig konkurrens i byggbranschen, knepiga statliga byggregler och kommunala plankrav som att husen inte ska ha fler våningar än x för att inte förstöra stadens silhuett.
Därtill kommer att bostadsföretagen vet att rikspolitiker blir nervösa när det inte byggs. Ligger man lågt kommer partierna till slut springande med skattemedel.
Alliansregeringen har nästan klarat att hålla tassarna borta, de har infört ett bidrag för dem som bygger hus för 70-plussare. Om de rödgröna vågat stå emot branschen några år skulle aktörerna anpassa sig efter den nya verkligheten. Men de rödgröna törs inte. På tisdagen presenterade de sin bostadspolitik, där är ett ”verkningsfullt statligt investeringsstöd” en bärande del.
Skattepengarna ska gå till miljövänliga hyresrätter med ”överkomliga hyror”. De rödgröna talade inte pengar, men det handlar om många miljarder.
De rödgröna menar också att kommunerna ska tvinga fram hyreslägenheter genom att säga att bara sådana får byggas på en viss tomt och att detta hus aldrig får omvandlas till bostadsrätt. Man öppnar också för att landstingen/regionerna ska bilda bostadsbolag.
Det är inte bristen på regleringar som förstört bostadsmarknaden. Det är övermåttan och inflexibiliteten.