Efter en stunds stök och bök, lite om och men, fick så Anders Breivik inleda sitt försvar med att läsa högt ur sitt ”minimanifest” – eller hur man nu ska etikettera hans tretton sidor långa manus.

Egentligen får åtalade inte läsa innantill. Inte heller uppehålla rätten med timslånga irrelevanta politiska utläggningar. Och naturligtvis är det provocerande att Breiviks advokat dagen innan vädjat om att få ett 30 ­minuter långt undantag från dessa regler, att Breivik själv när han fått ja säger att det nog tar 45 minuter och att han sedan använder mer än en timme.

Men det var ändå värdefullt att han fick tala till punkt. Både för att vi som lyssnar ska kunna bilda oss en uppfattning om hans föreställningsvärld. Och för att vi ska slippa bekräfta hans och eventuella anhängares konspiratoriska idéer om att yttrandefriheten inte gäller dem och att vissa tankar inte får uttalas.

I sak framförde Breivik ingenting som inte redan sagts av andra på samma politiska ytterkant. Journalister och medier är vänstervridna. Marxister, liberaler, akademiker och journalister har indoktrinerat alla väsentliga delar av samhällslivet så effektivt att folket inte förstår att de är indoktrinerade. Intressant kan det tyckas att han hemfaller åt samma bild av falskt medvetande som de kommunister (och i viss mån feminister) han hatar.

I sin kritik av islam blir han lika motsägelsefull. Det finns inga sekulära muslimer, utan de är egentligen avfällingar utan inflytande, då jihad (heligt krig) är en del av islam. Alltså är muslimer totalitära. Precis som Breivik när han hävdar att hans rätt att tolka världen är överordnad andras.

Så flyter den bruna extremismen ihop med den röda och den gröna. Den princip han själv använder för att rättfärdiga sitt handlade – att ändamålet helgar medlen – är densamma som han kritiserar andra för. Breiviks principfasta principlöshet uttrycktes ännu en gång när han efter en fråga från åklagaren förklarade att islam ser ner på andra. Säger alltså han som ser ner på islam.