Det har sagts att Anders Breivik till sist får den scen och den publik han önskat. Att rättsprocessen spelar honom i händerna. Kanske är det sant. Men vad hade alternativet varit?

Stämningen här i Oslos tingshus är tung, värdig och smärtsamt konkret. Trots att striden inte står mellan vad som hänt och inte – Breivik har ju erkänt både skott och bomb – ägnades mycket tid åt att sekund för sekund gå igenom händelseförloppet. Och om det är viktigt för Breivik är det sannolikt ingenting mot vad det är för alla direkt och indirekt berörda.

Även om det gör ont är det ju ändå frågor om vad och sedan varför vi vill ha besvarade. Inte för att något begripligt svar på frågan om varför är att vänta, men också ett obegripligt är mer värt än inget alls. Om man jämför vad som nu sker med Breivik med vad som inte kommer att ske med mannen bakom dåden i Toulouse, som dödades i samband med gripandet, är den norska processen definitivt att föredra.

Redan efter rättegångens första dag förstår man exempelvis att Breivik är allt annat än känslokall. Han både gråter och ler, men han gör det på ”fel” ställen. Men ”rätt” enligt det som framkommit om honom och hans världsbild.

Följaktligen gråter han över sin egen propagandafilm där han med ett bildspråk liknande tyskt 30-tal förklarar krig mot mångkulturalism, islam och ”matriarkat” (vars positiva motpol beskrivs som patriarkat). Men han ler när hans två samtal till SOS-alarm spelas upp. Kanske är det symtomatiskt att han i det andra, där han talar med en kvinnlig operatör, ber att få tala med hennes överordnade.

I dag och resten av veckan har rätten avsatt tid för Breiviks försvar. Ett stort ansvar vilar på rättens ordförande att detta inte urartar till ett politiskt maratontal. Men Breivik har rätt att uttala sig. Och det finns absolut ett intresse av att höra vad han har att säga.

Även om denna framställan spelar honom i händerna. För det spelar också rättsstaten i händerna. Och den är viktigare än Breiviks ego.