Käre Fredrik
Den gångna veckan har bjudit på flera goda nyheter för regeringen. Flera av oss trodde att de rödgröna partierna skulle bilda en enad front mot vår budget, men i tisdags tonade i stället bilden fram av splittring och illa genomarbetade förslag.
Vi noterade särskilt att Vänsterpartiet fortsätter att ifrågasätta statens budgetregler och Riksbankens självständiga ställning, det vill säga ramarna för den ekonomiska politiken. Vänsterns uppfattning står i strid med tidigare löften som givits till Socialdemokraterna. Mona Sahlins auktoritet som ledare fortsätter därmed att undergrävas.
Vi gladdes också över torsdagens mätning från DN/Synovate, som visade att allt fler svenskar anser att regeringens politik gynnar dem. Vårt jobbskatteavdrag – rätt i sak, men klåfingrigt konstruerat – verkar äntligen ha upptäckts av de flesta som jobbar.
Ändå tycks Socialdemokraterna vilja gå till val på höjda skatter och generösare kassaersättningar. Precis som i valet 2006 är partiets omsorg om de svenska bidragssystemen större än omsorgen om jobben. Lägger man ihop S-förslagen med Lars Ohlys politik bidrar de till en ordentlig vänstersväng, vilket underlättar för oss att bli omvalda nästa år.
Att enas om den rödgröna oppositionens svagheter är inte svårt. Samtidigt är vi som skriver detta brev inte helt till freds med den situation som råder i vårt eget borgerliga samarbete. Efter tre år av regerande har det blivit tydligt att det är en sak att bilda en allians som grundar sig i ömsesidig respekt mellan deltagarna, en annan att omsätta dessa principer i maktutövningen. På papperet är vi fyra partier som bär upp regeringen, men i praktiken har regeringens prioriteringar mer och mer kommit att likna Moderaternas.
Det är en farlig utveckling om alliansen ska ha en chans att överleva ytterligare en mandatperiod.
Låt oss ge några aktuella exempel på vad vi menar.
1. I en koalitionsregering är det viktigt att finansministern är stark så att utgifterna inte drar i väg. Ändå ställer vi oss frågande till den exceptionella maktställning som Anders Borg fått. Likt en extra statsminister agerar Borg ofta som om han styrde över regeringens samtliga departement.
Vi blev särskilt bekymrade när Borg i veckan tog sig friheten att läxa upp Lettland för att landet försöker mildra de hårda lånekrav som omvärlden ställer. I Riga stängs nu sjukhus och skolor samtidigt som fattigdomen skjuter i höjden. I detta desperata läge väljer Sveriges finansminister att strö salt i såren, trots att banker som SEB och Swedbank i högsta grad bidragit till den lettiska kollapsen. Vi befarar att Anders Borg är på väg att rasera den goodwill som Sverige i decennier byggt upp i de baltiska staterna.
Under 1900-talet har Lettland blivit ockuperat och förnedrat av nazister och kommunister. Risken är att Sverige och EU blir den nya symbolen för överhet och förtryck.
Anders Borgs respektlöshet faller dessvärre in i ett mönster som vi observerat under en längre tid. Det finns en besvärande självtillräcklighet hos honom och hans tjänstemän, som inte hör hemma i en koalitionsregering.
2. Samma trista tendens har vi spårat i behandlingen av regeringens globaliseringsråd. Dess ambitiösa framtidsarbete har ignorerats av både dig och finansministern, trots att rådet var en viktig del av vår första regeringsförklaring. Att vi behövt ta strid för att denna omfattande utredning över huvud taget ska remissbehandlas känns märkligt. Den kompromiss som till slut nåddes, att remisstiden förkortas och att antalet remissinstanser blir färre än vanligt, är genant för en regering som säger sig tro på öppen debatt och fri forskning.
3. Detta leder oss in på den vidare frågan om alliansens framtida profil. Vi har alla stått bakom idén om att göra det mer lönsamt att arbeta. Men som den ekonomiska krisen visat är det så kallade jobbskatteavdraget ingen mirakelkur. Vid nästa val kommer arbetslösheten att vara dubbelt så hög som när vi kom till makten.
Vad vi nu ser är hur den svenska modellen på arbetsmarknaden, med höga ingångslöner och låg rörlighet bland löntagare, bidragit till Europas kanske högsta arbetslöshet bland unga och invandrare.
Nästa mandatperiod måste därför en alliansregering ta ett bredare grepp om den ekonomiska politiken. Det behövs förändringar på arbetsmarknaden och en ordentlig skattereform som sänker marginalskatterna i alla inkomstlägen, inte minst för dem satsar på högre utbildning eller driver företag.
Som en följd av finanskrisen pumpar vi nu in miljarder i Sveriges kommuner och landsting. Varför gör vi inte något motsvarande för att underlätta för landets entreprenörer? Är det inte hos dem som de nya jobben borde skapas?
De frågor vi väckt i detta brev handlar inte om detaljer i regeringens politik. De tar upp den framtida inriktningen för Sverige och möjligheterna för vår allians att bestå. Om inte alla fyra partier känner att de har något att vinna på samarbetet, så kommer det inte att överleva.
Härvidlag blir valet av en ny svensk EU-kommissionär intressant. Hittills verkar alla ta det för givet att någon från Moderaterna ska representera Sverige. Men skulle du kunna tänka dig att kandidaten i stället hämtades från ett av våra partier? Det vore en viktig signal om att alliansen handlar om mer än att tillfredsställa moderata intressen.
Med vänliga hälsningar
Maud, Jan och Göran