Signerat - Annika Ström Melin.
För första gången sändes en valduell i brittisk tv i går kväll. Det är i skrivande stund inte känt hur det gick för Labourledaren Gordon Brown, Tories David Cameron och Liberalernas Nick Clegg.
Men den korta brittiska valrörelsens inledning har varit märklig. Alla partier verkar vilsna och undviker att tala om den stora, svarta skugga som hänger över valet: det gigantiska budgetunderskottet.
Labours valmanifest pryds av en bild som för tankarna till en sedan länge flydd tid. En familj står samlad och tittar mot en stor sol som går upp vid horisonten. Rubriken är: ”En rättvis framtid för alla.” Det känns lätt kväljande. Inte ens Mao skulle ha haft något att invända.
Tories valplattform får den vanligtvis så balanserade Timothy Garton Ash att bli riktigt ilsken. De konservativa använder ett språk som skulle få Edmund Burke att vända sig i sin grav, skriver han i onsdagens The Guardian. Tories hävdar bland annat att ”Vi måste ändra hela sättet landet styrs på” och ”Vi vill försvaga den politiska eliten och ge folket makt”. Det låter också som paroller från Maos Kina.
Det är möjligt att detta är effektiv propaganda. Men Tories valdokument innehåller få konkreta förslag och tar inte upp de riktigt svåra frågorna. Budgetunderskottet nämns bara en enda gång, på sidan 19 i den 130-sidiga skriften. David Cameron går till val på ett ”manifest för de goda tiderna”, skrev affärstidningen Financial Times i en kritisk ledare häromdagen.
Den brittiska statens budgetunderskott är nästan lika stort som den grekiska, drygt 11 procent. De flesta britter inser förmodligen att det inte går att lita på den som i detta läge lovar guld och gröna skogar. Därför är det antagligen för tidigt att räkna ut den trötte Gordon Brown, som varnar för experiment och predikar ekonomisk försiktighet och tålamod. Det är inget engagerande budskap, men britterna vet trots allt ungefär vad det innebär.