Kolumnen: Richard Swartz om pressens kapitulation för kungahuset.
Jag är inte republikan. Att vi håller oss med ett kungahus tycker jag är en lika vacker som oförarglig tradition, åtminstone alltsedan en av mina förfäder för snart hundra år sedan var med om att för gott desarmera kungens politiska makt.
Vårt kungahus ger vardaglig glans och underhållning, ungefär som cirkus eller operett, och att hävda att institutionen trots allt är demokratiskt betänklig tycker jag är lika ologiskt som att bekämpa operett med hänvisning till att opera finns. Var sak bör få vara och bedömas efter vad den är.
Men det finns annat som är betänkligt. Ett allvarligt problem är den plats detta kungahus med hjälp av ett prinsessbröllop förskaffat sig i vårt offentliga liv. ”Förskaffats” borde det dock heta då de kungliga är utan skuld. Ansvaret för vad vi den senaste tiden varit med om ligger hos våra medier och vad vi fått utstå tror jag kan ses som tecken på en bransch i djup kris. Ty i veckor eller månader har denna glada bagatell och för vår tillvaro fullkomligt marginella händelse fått ett utrymme som det verkligen viktiga och väsentliga inte har minsta chans att räkna med.
Särskilt betänkligt är att även de så kallade kvalitetstidningarna givit sig hän åt denna hysteriska och inflationära yra. Prefixet ”kvalitet” har helt enkelt komprometterats. Ingenting har varit oviktigt nog att inte vridas och vändas på med stor omständlighet i spalterna. Okritiskt, fånigt-saligt, viktigpettrigt och ibland rent enfaldigt. Redan Strindberg gisslade fenomenet i “Det nya riket” fastän det då oftast gällde invigningen av någon ny järnvägsstation. Hur journalister kan låna sig till vad som kallas intervjuer med två personer som är konstitutionellt förhindrade att säga mycket mer än goddag eller tack för kaffet är för mig en gåta. Om journalistisk självaktning och intgritet vittnar det knappast. Snarare bidrar sådan ”journalistik” till den fortsattta devalveringen av ett yrke där inte bara kapital i största allmänhet, utan också det intellektuella redan är en bristvara.
Det kan se ut som om branschens strateger gjort boulevardpressens filosofi till sin: det gäller att sälja lösnummer och ge läsarna vad (man tror) de vill ha. Strikt journalistiska överväganden blir i bästa fall ett derivat av detta. Men är det egentligen en långsiktig strategi? Fixeringen vid försäljning av lösnummer kan likna gräsbränder, något hastigt uppflammande som lika plötsligt falnar och dör.
Dessutom vet vi att man kan tycka om oxfilé utan att känna minsta lust att träffa oxen. Säkert är många av de så kallade kvalitetstidningarnas läsare rojalister. Och varför inte? Det är fullt i sin ordning. Men det är inte nödvändigtvis samma sak som att de vill betala för spaltkilometrar om just kungligheter i sin egen tidning, och särskilt då inte förmedlad till dem på en nivå som kan verka som just en intellektuell förolämpning.
I den egna tidningen gissar jag att de efterfrågar annan information än bröllopsmenyn och hur sjuglasvagnens paradtäcke med snörmakerier och tofsar (krepiner) ser ut.
Svensk journalistik befinner sig i mycket rask och radikal förvandling. Detta prinsessbröllop kommer sannolikt att visa sig vara mer historiskt ur pressens än ur kungahusets synvinkel: en av de sista fördämningarna har brustit, för första gången har de så kallade kvalitetstidningarna på bred front givit sig med i den kungliga leken. Samtidigt blir rollen som tredje statsmakt alltmer försvagad; tidningen som forum för dialog och diskussion, som leverantör av utvalda och kontrollerade fakta är inte längre en självklarhet.
Hur detta kommer att sluta vet ingen – det enda vi vet är att vi ännu inte har något i tidningens ställe och att branschens räkne- och ordnissar fräckt ljuger när de påstår att de gör lika bra eller bättre tidningar än de som gjordes i går eller i förrgår.
Ty till sist handlar all kvalitetsjournalistik om att vara på plats. Någon som har läsarnas förtroende ska som deras representant ta sig så tätt som möjligt intill ett skeende för att rapportera till dem vad han ser och hör. Men att vara på plats kostar pengar. En erfaren journalist i stället för amatören som skriver hellre än bra kostar också pengar. En begriplig, rättstavad mening i stället för en ungefärlig och felstavad kostar pengar. Att sovra och sikta nyhetsflödet i stället för att låta läsaren drunkna i det kostar pengar. Fakta och utrymme i stället för åsikter och snuttar kostar pengar. Och pengar – fast det talar man ogärna om – är just vad som inte längre finns.
I stället för vad som kostar pengar kan det se ut som om branschen vore ute efter ett material som låter sig produceras billigt och utan större komplikationer kan överblickas och hanteras. Rapporteringen kring kungahuset kan sägas uppfylla flera av dessa villkor, ett slags dynastiskt perpetuum mobile där bröllop följs av bröllopsresa, graviditet, tillökning i familjen och så vidare, dessutom försett med potentiella variationer i form av nya prinsess- och prinsbröllop. Vill det sig väl tar en sådan familjesaga aldrig slut.
Dock gör det mig ont om kungahuset. Och ännu mer om läsarna.