Många tror säkert att tjänstemännen i Bryssel lever ett liv i sus och dus, men det stämmer sällan.

De livstidsanställda i EU:s institutioner har förvisso höga löner, men de flesta jag träffat under alla år som journalist har tagit sina uppdrag på stort allvar, arbetat långa dagar och inte alls uppträtt som lyxlirare.

I stället verkar många ha sökt sig till Bryssel som en följd av en inre kallelse; en övertygelse om att Europa behöver dem.

”Människor försvinner, institutionerna består”, förklarade EU:s inspiratör Jean Monnet på 1950-talet.

Det var han som uppfann den överstatliga struktur som fortfarande är unionens hårda kärna: kommissionen, domstolen och de beslutande organen.

Som ordförande för kommissionens föregångare, Höga myndigheten, blev Monnet något av EU-byråkraternas andlige ledare.

Han samlade unga människor från sex länder omkring sig och fick dem att se ett europeiskt ljus. Det kunde påminna om en kyrka och en del blev bokstavstroende.

”Den bästa perioden i mitt liv!” kal­lades den tiden av en av de många som jag talat med.

De nya europeiska tjänstemännen sjöng sånger tillsammans och var övertygade om att de skulle skapa ett bättre och mer fredligt Europa. Stämningen blev nästan frikyrklig – och därför avskräckande för många som befann sig utanför.

Något av den andan finns kvar i korridorerna i Bryssel. Unionens tjänstemän ser sig fortfarande som ett slags förtrupp för den europeiska integrationen.

Liksom många som anser sig sitta inne med den verkliga sanningen har de ofta behandlat omgivningen som mindre vetande och i behov av upplysning.

Den attityden har irriterat de politiska ledarna, vilket är begripligt. Det är inte hela förklaringen till att kommissionens inflytande har minskat påtagligt under senare tid och att antalet anställda ska skäras ned, men det bidrar till maktförskjutningen i EU.

Tjänstemännen i Bryssel deppar. ”Vi har varit stolta över att delta i detta äventyr”, förklarar till exempel en facklig företrädare i nättidningen euractiv.com.

För den inre kretsen av troende kan ett sådant uttalande tolkas som tvivel – och visar att krisen har blivit existentiell.