Bryr sig Barack Obama om oss? Den frågan ställer sig nog en del europeiska ledare, efter att presidenten valt att prioritera bort toppmötet i maj mellan USA och EU. Sammankomsten var tänkt att ordnas i Madrid, men i veckan blev det känt att planerna behöver skrinläggas eftersom Obama uteblir.
EU:s företrädare fick kännedom om beslutet i måndags kväll – inte genom officiella kanaler utan via uppgifter i Wall Street Journal. Det bidrog till irritation och en känsla av underlägsenhet. När den amerikanske presidenten stuvar om i sin kalender får EU:s 27 stats- och regeringschefer läsa om det i tidningen och snällt anpassa sig.
Den spanske premiärministern Zapatero, som skulle ha stått som värd för mötet, blev enligt uppgift arg och förnedrad. Det uttrycker både Zapateros behov av världspolitisk glans och befogade upprördhet över amerikanernas agerande.
Om Barack Obamas besked bara handlade om ett toppmöte i Madrid skulle man kunna bortse från det, men beslutet ingår i ett större mönster som säger en del om hur presidenten ser på Europa.
Där finns hans uteblivna besök i Gdansk den 1 september förra året när sjuttioårsminnet av Nazi-Tysklands invasion i Polen högtidlighölls. Åtskilliga internationella ledare närvarade, men Obama valde att stanna hemma i Washington och i stället hålla ett tal om förberedelserna mot svininfluensan.
Där finns presidentens beslut att avbryta planerna på ett missilförsvar i Polen och Tjeckien, vilket annonserades på årsdagen av Röda arméns inmarsch i östra Polen.
Där finns den brittiske premiärministern Gordon Browns första besök hos presidenten, som slutade i brittisk förvåning och besvikelse. Brown och hans medarbetare hade väntat sig en formell middag och en stor presskonferens i Vita huset, vilket brukar ingå i den ”speciella relationen” länderna emellan, men amerikanernas inställning var en annan.
De presenter som utväxlades symboliserar hur skilda förväntningarna var. Brown gav Obama ett noga utvalt pennställ. Det bestod av trä från ett krigsskepp som använts i kampen mot slavhandeln (skrivbordet i Ovala rummet är gjort av trä från ett systerfartyg). Som konstrast framstod Obamas gåva till Brown som ett slag under bältet – en samling Hollywoodfilmer på dvd som finns att köpa i vilken stormarknad som helst.
Där finns 20-årsdagen av Berlinmurens fall då USA:s president inte heller närvarande, annat än genom en förinspelad hälsning på storbildsskärm. Obama var som vanligt vältalig, men det tre minuter korta videomeddelandet förstorade tomrummet. Obamas beskrivning av den transatlantiska alliansen undvek dessutom att nämna de hårda delar som bidrog till sovjetkommunismens fall: missilerna i Västtyskland, USA:s stöd till dissidenter, Reagans tal om ”ondskans imperium”.
Barack Obama hänvisade till John F Kennedy i sitt videobudskap, men som Leon Wieseltier konstaterat i tidskriften The New Republic är Obama kein Berliner. Han har hittills både distanserat sig från Europa och dragit sig för att sätta hårt mot hårt mot de regimer som kränker mänskliga rättigheter.
Det hade inte stört om Obama vänt bort blicken från sina europeiska vänner för att ägna tid åt den iranska oppositionen, eller för att ingjuta hopp i Kinas eller Rysslands dissidenter.
Men detta har inte skett. Den amerikanske presidentens ompositionering av utrikespolitiken har ersatt en närhet till Europa med en närhet till andra länder, oavsett vad de står för.
Europa har delvis sig själv att skylla för att det blivit så. När EU:s ledare hade chansen att välja en president och en utrikespolitisk talesman, som med kraft kunde företräda unionens intressen i världen, valde man den grå kompromissen. I stället för Tony Blair, Varia Vike-Freiberga eller Joschka Fischer fick vi Herman Van Rompuy och Catherine Ashton.
Ingen av dem kan matcha Barack Obama – och ingen har ens ambitionen att spela en roll i världspolitiken.
När krisen i Haiti var som värst besökte Herman Van Rompuy Stockholm och höll en gemensam presskonferens med statsminister Fredrik Reinfeldt. Inte med ett ord nämndes katastrofen i Haiti, trots att räddningsoperationen stod överst på den internationella dagordningen. Så gör man sig själv irrelevant.
En annan bidragande orsak till marginaliseringen är naturligtvis de ekonomiska trenderna. Europas tyngd i världsekonomin minskar successivt på bekostnad av de asiatiska snabbväxarna. Made in China inspirerar många fler människor i världen än beteckningen Made in Europe, som knappast används av någon.
Men även om den ekonomiska makten steg för steg förskjutits mot Asien kvarstår de politiska realiteterna. EU är det största samarbetet i världen mellan demokratier. EU:s bärande idé är respekten för mänskliga rättigheter och enskildas frihet; värden som också bär upp den amerikanska konstitutionen. Och trots sina svagheter är EU tillsammans med USA det enda internationella maktblock som på något sätt kan balansera Rysslands och Kinas auktoritära tendenser.
Obamas talekonst kan inte väga upp kraften i det transatlantiska samarbetet. Att försvaga det är att samtidigt försvaga spridningen av demokrati och mänskliga rättigheter.