Det är bisarrt att jämföra domen mot Pussy Riot med efterspelet till upploppen i Storbritannien. Framför allt visar det på förakt för kravallernas offer.
Haroon Jahan, Shahxad Ali och Abdul Musavir dödades den 10 augusti 2011. De blev överkörda av en bil när de försökte skydda sina kvarter från plundring under kravallerna i London 2011. Under mordrättegången visades bilder på hur bilen, med viss sannolikhet helt avsiktligt, plöjde rakt in i de tre männen.
En dag senare dog Richard Mannington Bowes, 68 år gammal. Han hade försökt släcka en soptunna som någon satt i lågor på Spring Bridge Road i Ealing, västra London. Bowes angreps av en mobb, skadades svårt i huvudet och blev samtidigt bestulen på sin telefon och plånbok. Angreppet ska ha filmats av andra i mobben. När polisen försökte hjälpa Bowles attackerades de också.
Sammanlagt avled fem människor under förra sommarens upplopp i London. Många fler skadades, däribland en 75-årig kvinna, 186 poliser och den 20-årige Asyraf Haziq. Han blev världsbekant när bilder på hur han rånades och misshandlades lades upp på Youtube. Först angreps han av ett gäng, sedan kom ytterligare ungdomar till platsen, låtsades hjälpa honom men gick samtidigt igenom hans ryggsäck en gång till.
I söndags skrev Andres Lokko i Svenska Dagbladet om domen mot Pussy Riot i Moskva. Han jämförde den med upploppsdomarna efter de brittiska kravallerna: ”Uppsåtet var egentligen detsamma, endast tillvägagångssättet var annorlunda”. Och ja, det kan man hålla med om. Att under mindre än en minut sjunga en Putinkritisk sång i en kyrka är onekligen ett annorlunda tillvägagångssätt än att döda, misshandla, råna och förstöra sig igenom några brittiska storstäder.
Lokko drar framför allt parallellen till de två brittiska män som dömdes till fyra års fängelse för att på Facebook ha uppmanat till upplopp. Det tycks som att han tänker på Jordan Blackshaw och Perry Sutcliffe-Keenan, men han kallar dem för ”deltagare i Londonkravallerna”, så det må vara osagt. Blackshaw och Sutcliffe-Keenan hade uppmanat till upplopp i städer som ligger ungefär mellan Liverpool och Manchester, men de kanske också hann med att resa 26 mil för att kravalla i huvudstaden, vad vet jag. Det är Lokko som är Englandsexperten.
Hur som helst är poängen i SvD-krönikan att vi ska akta oss för att fördöma Putins Ryssland för rättsröta när Storbritannien, ”en modern västerländsk demokrati, inte olik vår egen”, också ger folk hårda straff för att de ”på det enda sätt de känner till ämnade uttrycka sitt missnöje med sin regering”.
Det är en lustig liknelse. Massiva kravaller och nätuppmaningar till upplopp mot en sång i en kyrka. Det vore kanske smartare att jämföra vilket straff en brittisk performancegrupp skulle ha fått om den sjöng att David Cameron med hjälp av Guds moder måste bort från makten. Med Putinlagar hade det suttit fler artister än upploppsmakare i brittiska fängelser.
Mycket riktigt fick Lokko mothugg, inte minst på Twitter. Liksom en del medhåll – att tala om kravallare som maktlösa offer som bara uttrycker sin politiska frustration är fortfarande gångbart, inte minst i Sverige. (I Storbritannien, däremot, visade en undersökning från upploppsmånaden augusti 2011 att 68 procent ansåg att huvudorsaken var kriminellt beteende och gängkulturer medan bara 13 procent skyllde på nedskärningar och arbetslöshet.)
Motargumenten bemötte Lokko redan nästa dag i samma tidning. Han menade att de berodde på att den svenska över- och medelklassen saknar empati och förståelse för klasskillnader.
Men problemet med resonemanget om upplopp som klasskamp är att man väljer att blunda för dem som verkligen drabbas. I fallet Storbritannien är det människor som Haroon Jahan, Shahxad Ali och Abdul Musavir, det är småföretagare – ofta ickevita – som får sina livsverk förstörda, det är grannar – ofta ickevita – som förtvivlat ser sina bilar brinna. Och det är samma grannar och småföretagare, den stora majoriteten, som samlas för att återställa och städa upp när klasskampen avtagit. Som manar till fred och vill påverka samhället med ickevåldsamma medel, trots att de på papperet är lika maktlösa som kravallmakarna själva.
Det brittiska samhället av i dag lämnar mycket att önska. Skillnaderna är stora, den sociala rörligheten svag och hopplösheten utbredd. Ett modernt Storbritannien kan inte ha sociala skyddsnät som fjättrar människor i misär snarare än lyfter dem.
Men den där revolutionsromantiken är så ytterst svår att smälta. Kommentarerna till Lokkos text visar hur gärna vissa människor ser kravallande tonåringar och poliser som ett vackert och historiskt nödvändigt drama. I den operetten, helst betraktad på distans, blir individer som Richard Mannington Bowes och Shahxad Ali bara statister, staffagefigurer.