Ledare

Onödigt dyrt att vara fattig på bostadsmarknaden

Det går att bygga billiga lägenheter även utan subventioner och extra byråkrati, skriver Carl Johan von Seth.

Varför finns inget H&M för bostäder? Går det att bygga nya lägenheter för vanligt folk utan höga inkomster? Det är fastighetsprofessorn Hans Lind som undrar i sin nya bok om ”Åtkomliga bostäder” (SNS Förlag). Greppet är efterlängtat. Lind preciserar några enkla kriterier som bostadspolitiken borde bedömas efter. För att marknaden ska nå godkänt betyg bör ett hushåll med låga inkomster kunna hitta en lägenhet med högst en timmes pendlingstid till regionens arbetsplatser. Mycket mer än 6.000 kronor bör hyran inte vara för en liten, enkel trerummare. Och det ska inte behöva ta mer än, säg, en månad att komma över ett kontrakt.

Se där, några nyckeltal som Alliansen och regeringen borde ha som mål i de pågående bostadssamtalen.

På papperet är utopin möjlig. I alla fall enligt den kalkyl som professor Lind utgår från. Men verkligheten i Stockholmsregionen är som bekant nu en helt annan.

Det är dyrt att vara fattig. För den som inte klarar bankernas stränga kreditprövningar är de rekordlåga boräntorna en luftspegling. Dessutom råder hyresvärdens marknad – höga inkomstkrav ställs på alla nya boende. Många unga och nyinflyttade med begränsad kassa tvingas betala dyra andrahandshyror.

Hans Lind lägger ut en matta av förslag som är tänkta att underlätta för låginkomsttagare. ”Inkomstkvoterade bostäder”, ett slags allmännytta inbäddad i privata hyreshus, är en av idéerna. Det låter som värt ett försök. Tanken på statliga kreditgarantier för bolån och förbud mot inkomstkrav hör samtidigt till de mindre aptitliga förslagen i boken.

Bara på bostadsmarknaden skulle man få för sig att försöka reglera och kreditsubventionera fram en nisch som motsvarar H&M:s. Farorna är uppenbara. Olika statliga potter tenderar att driva upp kostnader och priser. Att uppmuntra större lån blåser upp bubblor. Politiken kommer att tvingas göra fler akuta utryckningar för att lösa nya problem.

Den viktigaste poängen som Lind gör är dock en annan: Det går att bygga billigt. Även utan extra byråkrati. Men det kräver att någon planerar för blandad bebyggelse, och låter bygga bostäder med olika standard och nivåer av bekvämlighet.

Bara genom stora volymer går målet att nå. Staten, snarare än kommunerna, måste ta huvudansvaret för att det blir verklighet.