Nyfascismen har i veckan fått ett ansikte. Åtminstone om man ska tro reaktionerna på det inlägg på DN Debatt som undertecknades av Nätverket för evidensbaserad policy (31/5).
Artikelns budskap var i korthet att högre krav behöver ställas på politiska åtgärder; ingrepp i samhällskroppen borde utföras med ”vetenskap och beprövad erfarenhet” som grund.
Lite som inom sjukvården, resonerade artikelförfattarna.
För det fick de våldsam kritik. I Svenska Dagbladet antydde ledarskribenten Maria Ludvigsson att denna föresats leder raka vägen till totalitarism. Författaren Henrik Arnstad såg en rät linje till folkmord, kolonialism och proletariatets diktatur.
Det finns problem med Evidensevangeliet. Att, som artikelförfattarna tänker sig, försöka införa ett juridiskt krav på vetenskaplighet i politiken vore galet. Skulle det skrivas in i regeringsformen att ”all offentlig makt i Sverige utgår från folket och konsensus inom forskningen”?
Vad sjutton kallar man ett sådant styrelseskick?
En av de avsedda poängerna vore hur som helst att den politiska debatten skulle kretsa mindre kring detaljer och mer runt större mål och värden. Som exempel tog undertecknarna på DN Debatt hur ”frihet ska vägas mot jämlikhet, eller tillväxt mot miljöhänsyn”.
Först en rejäl idédebatt. Sedan vetenskap.
Aftonbladets politiska redaktör Karin Pettersson skrev i veckan, apropå en annan debatt om expertisens roll, att svensk politik skulle tjäna på just ”att skilja bättre på fakta och värderingar”.
Hon anser att högern tycker för lite och ”vet” för mycket.
Det låter ju behändigt med en uppdelning. Men även en politisk avvägning mellan exempelvis frihet och jämlikhet kräver såväl ideologi som ett mått av empiri. Politik är i mycket att foga ihop fakta med idéer om vad som är önskvärda och möjliga mål.
När politiken sedan ska välja sina medel väcks ytterligare praktiska och moraliska frågor. Därför är det knappast möjligt med en rågång.
En del av evidenskritiken glider dock in i en form av sanningsrelativism. Här antyds att säker kunskap inte är något att sträva efter. Att empirin är korrupt.
Allt är politik, även vetenskapen. Se bara på rasbiologin, säger Henrik Arnstad.
Med den premissen höjs i stället känslan upp och överskuggar allt. Det är redan en ganska tydlig strömning i den offentliga debatten. Romantik är dessvärre också en form av tyranni.
Denna tendens, att magkänslan blir facit, finns parallellt med en massmedial logik som kräver att politiker ska kunna redogöra för alla sina förslags effekter med stor precision och säkerhet. Det är lika fördummande.
Under en genomsnittlig nyhetsvecka innehåller Aktuellts politikerdueller säkert en handfull ”forskningen säger...” Repliken kommer inte sällan i retur, fast med slutsatsen tvärtom.
En tumregel är att forskningen inte säger allt. Kanske har den lyckats ringa in en del av ett visst samband. Bättre då att vara ödmjuk än dra stora växlar.
Men att vetenskapen sällan är exakt betyder inte att det inte finns en verklighet och kalla fakta att förhålla sig till. Politik är inte bara att tycka och önska. Delar av statsbudgeten är pengar i sjön. Många åtgärder motverkar sitt eget syfte. Det borde vi sträva bort ifrån.
Evidensivrarnas poäng är därför inte fel: På många områden förtjänar vetenskap och beprövad erfarenhet en större plats. Haken, förutom att kloka beslut inte går att reglera i grundlagen, är att det skulle göra livet trist för tyckare som har sina älsklingslösningar.