Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Räkna inte ut innovationerna

Foto: Magnus Bard

Elektriciteten ledde till snabba framsteg och nytt välstånd i 130 år. Fortsatt utveckling kräver ansträngning.

Allt som kan uppfinnas har uppfunnits. Nej, så sa förmodligen aldrig ens Charles H Duell, chef för det amerikanska patentverket kring det förra sekelskiftet. Citatet brukar tillskrivas honom fastän bevisen tyder på att det redan 1899 var ett skämt.

I över hundra år har vi alltså raljerat över tanken på att uppfinningarna skulle kunna ta slut. Eller att någon med säkerhet skulle kunna uttala sig om morgondagens innovationer.

Men människor envisas och just nu finns två läger. I den ena ringhörnan har vi teknikoptimister som Andrew McAfee och Erik Brynjolfsson, forskare vid MIT. De beskriver en ny värld som väntar alldeles runt hörnet. Det är en robotålder med exponentiellt ökande artificiell intelligenskvot.

I den motsatta änden samlas en växande skara ekonomer som i stället predikar stagnation, en allt slöare innovationstakt och dalande produktivitetstillväxt. Denna trend är sedan tio år tillbaka en realitet i hela västvärlden. Ekonomierna har verkligen bromsat. Även finansminister Magdalena Andersson oroas.

Högst i rang bland dysterkvistarna är ekonomiprofessorn Robert J Gordon, vars nya bok har hamnat i topp på den internationella pressens listor över 2016 års viktigaste böcker. Hans ”The rise and fall of american growth” (Princeton University Press, 2016) är framför allt en skildring av tekniken, ekonomin och livsbetingelserna från 1870 och framåt. ”Allt som kan uppfinnas har faktiskt uppfunnits” vore en passande undertitel. Skrattet sätter dock läsaren i halsen.

Grunden för den moderna ekonomin lades enligt Gordon tidigt. Och nyckeln var särskilt elektriciteten, som spelade huvudrollen genom hela det förra seklet. Även förbränningsmotorn var en revolution men den kräver, som han påpekar, faktiskt ett batteri. Den enda upptäckt som kan ge elen en match är Louis Pasteurs studier om infektionssjukdomar. Möjligen också penicillinet och vissa framsteg i kemibranschen. Installera sedan vatten och avlopp och vår moderna värld är fullständig.

Gordon redovisar noggrant hur USA:s ekonomiska tillväxt efter 1870 gick upp i takt med att el började användas i stor skala. Hemmen lystes upp. Efter hissen, bilen och tunnelbanan blev storstäderna sig aldrig lika. Nya maskiner revolutionerade tillverkningsindustrin, lönerna steg, hälsan förbättrades, välståndet och välfärden spreds i breda lager. Demokratin befästes.

Historien om Europa är densamma, fast med fördröjning. När vi skrev 1970 hade den ekonomiska effekten dock hunnit klinga av.

Författaren medger att vi har haft utveckling sedan dess. Två trender har agerat motor efter 70-talet. Särskilt kvinnans intåg i den formella ekonomin gav ett uppsving. Men utrotningen av hemmafrun var mest en social omstörtning, den ökade inte produktiviteten.

Robert J Gordon låter sig samtidigt inte tjusas av det som kom därefter: it-åldern. Den har inte förändrat våra ekonomier och liv på samma genomgripande vis som elrevolutionens första fas. Entreprenören Peter Thiel satte ord på besvikelsen: ”Vi ville ha flygande bilar – i stället fick vi 140 tecken.” Tillväxtskjutsen som kom runt 1990 har enligt denna tolkning redan klingat av.

När det gäller morgondagen övertygar Gordon ändå inte lika starkt. Hans argument för att utvecklingen över huvud taget går att spå om är att den gick att förutse förr. Författaren har grävt fram exempel: Någon kunde redan för hundra år gissa rätt om internet. Det är dock inget belägg för att just denna ekonomiprofessors mycket dystra prognos kommer att besannas.

En variant av Gordons hypotes kunde också säkert ha blivit en bästsäljare under 1930-talets depression. Även då pekade allt på att det roliga var över. Tillväxten tog slut. Men efter kriget banade den elektriska generationens innovationer väg för en ny ekonomisk guldålder. Den erfarenheten borde inge hopp.

It-åldern och de elektroniska uppfinningarna kan befinna sig i en liknande svacka. Vi har nog inte sett allt som mikroprocessorerna kan ge. Robotiken, nanotekniken, genetiken och andra områden inom fysiken är förmodligen också i ett tidigt skede. Kanske laddar ekonomin om.

Där Gordon uppgivet gör halt tar i stället de svenska författarna Fredrik Erixon och Björn Weigel vid. I deras nya bok ”The innovation illusion” (Yale University Press, 2016) riktar de inte sökarljuset mot tekniken utan ekosystemet runt innovationerna. Medan Gordon antyder att fysiken sätter ekonomins gränser skriver Erixon och Weigel att det är teknikspridningen, entreprenörerna, marknaderna och politiken som sviktar.

De påminner om ett bortglömt faktum: Människan har alltid gjort upptäckter med stor potential, men uppfinningar har bara under vissa betingelser gett upphov till teknikskiften och nytt välstånd.

Ta ingenjören Leonardo da Vinci. Han studerade mekanik och skissade på maskinelement som var verkligt innovativa. Men det var i huvudsak en form av forskning utan utveckling. Hans ritningar gav inte upphov till någon ny industri. Ingen byggde heller vidare på idéerna eftersom kanalerna för att sprida innovationer var stängda i hans tid. De öppnades långt senare. Enligt Erixon och Weigel håller de nu på att täppas till.

De pekar ut ett antal proppar. ”Grått kapital” sägs vara den kanske största skurken. De gamla entreprenörerna är utdöda. Deras arv förvaltas numera av fonder och finansbolag. 2000-talets anonyma ägarkollektiv betraktar investeringsobjekten, företagen i den reala ekonomin, som avkastningsmaskiner.

Ägarnas passivitet banar i sin tur väg för en annan kraft bakom ekonomins förkalkning: managerialismen. Problemen inom den moderna företagsbyråkatin är gamla, men Erixon och Weigel visar att de förvärrats. Visst förbättras produkter. Nya modeller tas fram i effektivare processer. Men överst på prioriteringslistan står inte innovation utan stabilitet mellan det första och andra kvartalet.

Erixon och Weigel konstaterar också att globaliseringen har bidragit till en låsning på världsmarknaderna. Medan gränshinder rämnat har företagen ägnat sig åt att utveckla sin logistik. De finfördelar produktion i olika led, förvärvar andra företag och slås samman, utökar sina territorier, försvarar reviren. Men företagen har samtidigt fjättrat sig själva vid sina globala värdekedjor och blivit speditörer i stället för innovatörer.

Till sist visar ”The innovation illusion” hur regelmiljön på många marknader hindrar viktiga djärva språng framåt. Byråkratin kring exempelvis läkemedelsindustrin är hopplös. Men även sådant som drönarförbud och körstopp för Uberförare spelar roll som avskräckande signaler till entreprenörer.

Fördröjd innovation är inställd innovation, skriver Erixon och Weigel. Budskapet är viktigt. Lovande uppfinningar räcker inte. Samhället måste låta dem spridas. Att tekniken alltid slår politiken är en illusion. Det betyder också att ödet ligger i våra egna händer. Allt som kan uppfinnas har inte uppfunnits, ännu.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.