Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Stoppa samordningen – politik är inte konstsim

Samordning muss sein! Det tycks vara mottot i Löfvens regering. Den som inte vet vad som måste göras kan alltid samordna lite till.

Det var i början av 1980-talet som stridspiloten John Boyd inledde sitt korståg mot generalerna i Pentagon. En ny militärdoktrin höll på att ta form. Skrivbordsstrategerna på högkvarteret hade bestämt att den skulle vila på fyra ben: initiativ, smidighet, djup i operationerna och samordning.

Utmärkt, sa Boyd, förutom det där sista. Samordning är nämligen ingen strategi. Det är att invänta den som rör sig långsammast. Samordning är en snuttefilt för vilsna befälhavare och en tidstjyv som minskar handlingskraften. Klockor ska gå koordinerat – inte nödvändigtvis människor, insisterade Boyd och slog sedan fast: "Idén om samordning kommer att ödelägga armén." Nu räknas han som en av det förra seklets mest intressanta militärstrateger.

Vissa saker skiljer visserligen krigföring från att styra en demokrati. Men att politiken kan lamslås när samordning och samverkan upphöjs till dogm står klart. Det tydligaste exemplet har kanske setts den gångna veckan.

När demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP) intervjuades i "Agenda" om återvändande IS-krigare sades det flera gånger att den nationella samordnaren och andra aktörer måste "samverka mycket, mycket bättre".

Dessutom behöver någon "säkerställa att deras samverkan och kunskapande också når ut till lokala aktörer". Vafalls? Vad betyder det att "nå ut" med samverkan? Det är i alla fall tur att den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism, Anna Carlstedt, skriver på sin blogg att hon "brinner för samverkan".

Förr brukade besvärliga politiska frågor begravas i långa utredningar. Nu är det mer moderiktigt att bilda samverkansråd och "samla Myndighetssverige", som inrikesminister Anders Ygeman (S) sa på torsdagen apropå gängvåldet.

En genomgång från Riksrevisionen visar att 33 nationella samordnare utsågs mellan 2005 och 2015. Resultatet? Blandat. Så sent som på torsdagen gjorde dock organisationen Socialdemokrater för tro och solidaritet ett utspel i tidningen Dagen: Utse en samordnare mot islamofobi och antisemitism! Tydligen finns ingen sådan.

Häromveckan lämnades en utvärdering av flyktingkrisen 2015 över till regeringen. I den nämns ordet samordning 228 gånger. "Samverkan" återfinns på 327 ställen.

På åtskilliga punkter slås det här fast att samordningen brast, trots att regeringen de senaste åren faktiskt har haft både flyktingsamordnare och en särskild akutboendesamordnare. Särskilt den senare lär inte ha samordnat fram mycket av värde. Men sedan förra året finns en svensk samordningsminister, Ibrahim Baylan (S), så problemen blir kanske snart lösta.

Den som nu får förhöjt blodtryck av allt detta samordnande kan lugna ner sig exempelvis med den gamla tsunamiutredningen från 2005. I den skrivs s-ordet bara 65 gånger. Då handlade debatten faktiskt mer om sådant som initiativ, smidighet och tydliga roller. I efterhand framstår det som en kyligt konkret och mycket handlingsorienterad tid.

Efter att ha läst den är man redo att ta itu med den senaste forskningspropositionen, "Kunskap i samverkan", en riktig höjdpunkt i samordningsåldern. Forskare gnisslar tänder i väntan på att den nya samverkanspolitiken ska sättas i verket. Hur menar ni? Vad ska vi samverka om och med vem?

Sådana frågor är allt oftare berättigade. Det är inte det att samordning och samverkan alltid är dåligt. Kvinnor och män har tilldelats fina vetenskapliga pris för sina studier om de koordineringsproblem som både livet och politiken kryllar av.

Men samordning är ingen strategi i sig själv. Vad gäller de återvändande svenska IS-krigarna är det inte heller huvudfrågan. Problemet är avsaknad av handling. Åtgärderna tenderar att utebli eftersom man inväntar aktörer som har usla förutsättningar att bidra till en lösning.

Där det hörs babbel om samverkan, där finns alldeles säkert problem. Det kan vara oklar ansvarsfördelning. Men inte sällan är det ett tecken på idétorka. Att samordna sig låter effektivt och ordningsamt, men precis som för generalerna kan det bli en sysselsättning som ministrar och myndighetschefer mest finner egen tröst i. Det tar energi och resurser fast resultatet ofta blir en falsk känsla av dådkraft.

Samverkansnormen är destruktiv. Oordnad handling är bättre än perfekt synkad passivitet. Politik är inte konstsim. Regeringen och Myndighetssverige behöver en John Boyd som kan slå näven i bordet nästa gång någon säger "utse en samordnare".

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.