CenterN – ett blågrönt parti för borgerligt sinnade miljövänner. Eller? DN:s granskning av regeringens miljöpolitik häromdagen antydde annorlunda. Rubriken ”Alliansen har inte klarat miljömålen” lämnar inte mycket åt fantastin. Sant är det, dock. Riksdagens miljökvalitetsmål, som det heter på byråkratiska, är långt ifrån uppnådda. Utvecklingen går i somligt åt fel håll.
Det gruffades en del i centerbloggar över saken. Inte så konstigt. Samma granskning visade trots allt att regeringen når måluppfyllelse i annat, särskilt i fråga om egna vallöften. Klimatforskningen har fått sin miljard, miljöbilspremien infördes och numera råder förbud mot fosfater i tvättmedel.
Miljöministern Andreas Carlgren tog dagen efter till orda på DN Debatt. En slump, men det liknar en tanke. Sverige ska visa vägen i klimatarbetet, var artikelns budskap. Genom samarbete löser vi klimatfrågan. Att vara svensk minister i en värld full av miljöpolitiska eftersläntrare är nog behagligt. Sverige kan stoltsera. Hemmaarenan rymmer mindre glamour, Carlgren har haft det hett om öronen mandatperioden igenom.
Centern är ett näringsvänligt parti. Gärna regelförenklingar, gärna produktionsfokus. Gärna ”lokal förankring”, som det heter i riktlinjerna för alliansens miljöpolitiska arbetsgrupp.
Men alla miljöfrågor löses inte i ”positiv samverkan”. Det lokala perspektivet stämmer inte alltid överens med det nationella, eller för den delen det globala. Inte minst är så fallet i frågan om förlusten av biologisk mångfald – i hav, i ängen, i myrar, i rovdjursfrågor. Skydd av sådana värden kräver politik som inte glädjer alla.
Centern glädjer helst de sina. Tuffare konflikter med sympatisörerna – företagare, markägare, lantbrukare – hade fått centern att framstå som mer övertygande turkost. Men det är måhända mycket begärt av ett parti som hänger på fyraprocentsgärdsgårn.