På 70-talet skulle vi lära känna oss själva, såväl vårt inre som våra kroppar. Kvinnor uppmanades att plocka fram spegeln för att undersöka det egna underlivets beskaffenhet.

I dag lär vi oss, inte minst genom medierna, att vi ingalunda är kapabla att känna våra kroppar. Att kroppsliga förnimmelser som hör det vanliga livet till, som till exempel perioder av trötthet, kan vara den ena eller andra allvarliga sjukdomen.

Läkemedelsindustrin är vid sidan av medierna och läkarna en av huvudrolls­innehavarna i detta drama. Det är dyrt att uppfinna nya läkemedel. Desto billigare att uppfinna nya patienter och nya sjukdomar.

I medikaliseringens tidevarv går inte ens den utan kroppsliga symtom säker. Det sägs att det inte längre finns några friska människor – bara otillräckligt undersökta. Snart finns inte de heller. Den ena tekniken efter den andra erbjuder diverse mätningar med varierad träffsäkerhet. Marginella och ibland osäkra förändringar mot ett godtyckligt gränsvärde, också detta påhejat av läkemedelsindustrin, gör människor maktlösa, osäkra och oroliga. Och det i sin tur bidrar till att göra männi­skor sköra, kanske till och med sjuka.

Allt är inte svart-vitt. Det är förstås bra att man kan identifiera allvarliga riskfaktorer så att friska människor får en chans att förbli friska. På samma sätt är det bra med läkemedel som kan minska riskerna för allvarlig sjukdom. Men är det verkligen det vi gör?

Inga mediciner i världen kan förhindra hjärtinfarkt eller slaganfall. Risken att dö är 100 procent – med eller utan förebyggande behandling. Frågan är snarare hur länge man med behandling kan skjuta upp sjukdom och död. Samt hur många man måste behandla för att någon effekt alls ska kunna mätas.

Om man vänder på siffrorna och i stället för att fokusera på risken tittar på chansen att förbli frisk utan behandling, blir siffrorna ibland nästan löjeväckande. När man sänker gränsvärdena når man till sist en punkt där resursanvändningen och risken för biverkningar kommer nära eller överskrider den avsedda nyttan, skriver Jan Håkansson och Anders Hernborg i ”Skapar vården ohälsa?”. Vi riskerar alltså att bli sjukare än friskare av den utbredda massmedicineringen.

I samma bok konstateras att den tid man statistiskt sett kan förlänga livet – med livslångt pillertuggande – sällan överstiger ett år. I många fall handlar det om avsevärt kortare tid. Alla mediciner har biverkningar. Vissa leder till radikalt försämrad livskvalitet hos den enskilde. Den fråga man måste ställa sig är om tio års dåligt liv verkligen är värt två månaders extra. I den mån man ens får det. De allra flesta som får förebyggande behandling får det ”i onödan” om man ser till sannolikheten att insjukna i det man behandlats för.

Det är som om själva målet med livet har blivit att skjuta upp döden. Som om vi glömt att det är skillnad på att leva och att bara överleva. Att jakten på hälsa och lycka gjort oss sjuka och olyckliga. Och detta i ett land där folket med andra mått mätt, spädbarnsdödlighet och medellivslängd, hör till ett av världens friskaste. Hur kunde det bli så?

De bokskrivande allmänläkarna konstaterar att patienterna går mer till sin läkare än någonsin tidigare, trots att människor aldrig varit så friska eller levt så länge. Att väntrummen är fulla av friska personer som vant sig vid att kontakta sin läkare för alla de känslor som hör till livet. Tröskeln mellan det vanliga livet och medicinen har slipats ned till den grad att allt som gör ont ska behandlas. Förutom allt som alltså inte gör ont, som ett visst blodtryck eller en viss nivå blodfetter.

Om jag fick önska något om framtidens sjukvård så skulle det vara att den accepterade döden som en naturlig följd av livet och att den började behandla sjuka i stället för friska. Och att läkarna i betydligt högre grad än i dag bedömde chanser att förbli frisk i stället för risker att bli sjuk.