Signerat – Niclas Ericsson.
Krig på internet för lätt tankarna till en halvkass Bondfilm med en debil skurk som försöker ta över världen från någon underjordisk bunker.
Men risken för ett cyberkrig är verklig. Attacker mot Estland 2007 och Georgien 2008 kunde spåras till Ryssland och misstankar har riktats mot den ryska underrättelsetjänsten. Andra angrepp har riktats mot amerikanska myndigheter och militära mål från kinesiska ip-adresser.
Kina, Nordkorea och Israel är bara några av de länder som har uttalade cybermilitära ambitioner, enligt The Economist (3/7). Iran skryter med att ha världens näst största cyberarmé. Nato bedömer en cyberattack på något av medlemsländerna som ett troligt framtidsscenario.
USA och Storbritannien har redan lanserat särskilda ”cyberkommandon” inom armén. Det har i USA väckt frågor om risken för en ny arena för kapprustning, men dessa frågor är sent ställda. Kapprustningen pågår och varken Kina eller Iran lär vara intresserade av att slå av på takten.
Därför är det viktigt att även Sverige ser över och skärper sin kapacitet när det gäller försvar på internet. Både Nato och EU behöver tydligare försvarsstrategier, vilka Sverige bör förhålla sig till. På den nationella nivån måste tydliga gränser sättas för militärens befogenheter på internet, av integritetsskäl.
Det finns en rad punkter att ta ställning till internationellt, exempelvis inom FN. Vapenkontroll behövs även på internet, inte minst med tanke på terrorhotet. Det behövs definitioner på vad som är att betrakta som en militär cyberattack och när det kan ses som befogat att besvara den med konventionella vapen. Dessutom måste civila skyddas.
Rådande konventioner gällande krigföring kan i stor utsträckning tillämpas även på internet, men en ny domän väcker också nya frågor. Ett visst mått av anarki råder i cyberrymden i dag och när det gäller krigföring är det inte bra.