En religiös ledare besöker Sverige i dagarna. Han har levt sitt liv i celibat men ändå länge frikostigt delat med sig av goda råd om äktenskap och samlevnad. Två exempel: Homosexualitet är olämpligt sexuellt beteende. Könsorganen är till för att en man och en kvinna ska fortplanta sig. Sexuella akter som omfattar andra kroppsdelar än just könsorganen är förkastliga.

Abort är att döda och därmed fel. Det finns omständigheter som måste beaktas, till exempel om barnet riskerar att bli ”efterblivet” eller om dess födsel skulle medföra ”allvarliga problem” för föräldern, men generellt är det förbjudet.

Men det är inte bara på sexualitetens område som denne ledare har en syn hämtad från tusenåriga skrifter. Människornas lidande, till exempel, beror på ”våra egna missgärningar och misstag”.

Så offren för tsunamin i Thailand 2004 har sig själva att skylla? ”Javisst, självklart.” Nu är det varken påven, en chassidisk proisraelisk rabbin eller en iransk mulla som är på Sverigevisit. Och tur är nog det, då hade nog proteststormen varit så stark att planet haft svårt att landa. I stället är det Dalai lama, Nobels fredspristagare 1989, som kommer. Och protesterna uteblir.

Den 14:e Dalai lama, Tenzin Gyatso, står i frontlinjen för Tibets autonomi gentemot Kina, som behandlar landet grymt och cyniskt. Delvis är det förstås denna hans kamp som gör att vi i väst gärna överser med att han faktiskt är en sträng och ortodox ledare – som dessutom anklagats för att predika en religion för västliga öron och en helt annan, betydligt hårdare och mer renlärig, på hemmaplan.

Ändå misstänker jag att svenska katoliker, judar och muslimer blir en aning förbryllade varje gång de läser en ny hyllning till Dalai lama och ser ytterligare kändisar sitta i tv och deklarera att de minsann också är buddister.

Vad är det han gör så rätt? Och våra religiösa ledare gör så fel? De talar olika språk – men säger ungefär samma sak.