Det lömska med politiska
sanningar är att de passar
så väldigt bra in i den verklighet man vill se, att de på något sätt blir sanna. Även om de inte är det.
Ta till exempel detta med kost och klass. I förra veckan presenterade Folkhälsoinstitutet en rapport om svenskarnas levnadsvanor. Där fick vi veta det Abba redan
visste för tjugofem år sedan: att "The winner take's it all".
Det är högutbildade kvinnor som i högre grad än sina mindre privilegierade systrar motionerar mer och äter nyttigare. Ohälsosamma levnadsvanor är vanligare bland socialt och ekonomiskt utsatta grupper. Konsumtion av frukt och grönsaker följer samma klassmönster. Motionsvanor och vikt likaså. Andelen feta sjunker i takt med stigande utbildningsnivå och inkomst. Både män och kvinnor med arbetar- och lägre tjänstemannayrken är överviktiga i högre grad än arbetskamraterna högre upp i hierarkin. Mest och flest överviktiga hittas i grupperna arbetslösa, sjukskrivna och förtidspensionerade.
Sida upp och sida ned i Folkhälsoinstitutets rapport ser vi samma koppling mellan levnadsvanor å ena sidan och klass, utbildningsnivå och inkomst å den andra. Men när så siffrorna ska tolkas slår det slint. Så skriver exempelvis Eva Franchell på Aftonbladets ledarsida:
"De feta har ett gemensamt, de tjänar mindre och måste därmed köpa billigare mat. Det blir mat med billigt fett och socker i stället för de dyrare råvarorna."
Minsann. Vilken mat är det månne Eva Franchell då tänker på? För priset av en big mac-meny eller en hämtpizza kan man köpa nästan vilken fin köttbit som helst och steka upp. Men även om vi inskränker oss till hel- och halvfabrikaten i mataffärerna är det svårt att följa Eva Franchells resonemang. Jag gav mig i väg ut för att leta priser och läsa innehållsförteckningar. Och att leta efter ungefär lika snabbtillagad riktig mat - om det nu skulle vara tiden eller kraften som tryter. Här följer något av vad jag fann:
Färdiga, tillplattade hamburgare av märket Scan som innehöll hälften kött (52 procent) och hälften annat (fett från nöt, potatisfibrer, köttarom, animaliskt protein och stabiliseringsmedel E 450) kostade 64:75 kronor kilot. I samma butik gick den rena, färdigmalda köttfärsen löst på 59 kronor. En klutt köttfärs, ett slag med öppen handflata, och vips har man en stekfärdig hamburgare för halva priset mätt i köttmängd.
Den som räds matlagning kan med jämförelsevis bättre resultat göra köttbullar med samma magra ingredienslista (det vill säga köttfärs) och undgå både ett högre pris och skumma tillsatser som äggvitepulver, socker, jäst, druvsocker och kryddextrakt.
Denna vecka är sejfilén billigare än fiskpinnarna på Ica. Att vända sejen i grovt rågmjöl och steka den någon minut på varje sida är varken svårare eller mer tidskrävande än att steka fiskpinnar. Och har man ont om pengar så kokar man potatis eller ris till. Pommes frites är inget för den fattige.
I frysdisken hittar jag lax- och torskburgare för 120 kronor kilot. Att köpa färsk laxfilé och sätta den under en stavmixer är både billigare och bättre. Andelen fisk i de färdiga burgarna uppgår till 50 procent. Resten är vetemjöl, vatten, vegetabilisk olja, salt, stärkelse, modifierad stärkelse, majsmjöl, jäst, socker, mjölkprotein, vitpeppar, druvsocker och stabiliseringsmedel. Oljan, visar det sig sedan när jag ringer till Findus, utgörs i huvudsak av palmolja som är usel ur både hälso- och miljösynpunkt.
Om tröskeln till köket är så hög att till och med dessa rätter känns svåra finns ännu enklare alternativ. Krabba, kräftor och räkor behöver inte tillagas alls - där räcker det med att öppna förpackningen - och går att få från 20 kronor per portion och uppåt.
Visst färgas kost- och motionsvanor av utbildningsnivå, klass och sociala sammanhang. Men att säga att det beror på ekonomiskt armod att människor inte promenerar eller äter räkor det är att göra orsakssambanden mer politiska än de är.