Jag kan inte låta bli att le igenkännande när jag läser Dan Josefssons och Egil Linges bok "Hemligheten". Bland de personlighets-
typer som skisseras hittar jag åtskilliga av mina bekanta och förstås också lite av mig själv. Ungefär som när man läser horoskop.

Det där lät kanske lite föraktfullt, men det är inte så jag menar. Jag tycker tvärtom att boken har åtskilliga förtjänster. Men så är jag också övertygad om den kognitiva beteendeterapins förträfflighet.

Egentligen är allt så självklart. Blir spöket under sängen större om man blundar hårt och ligger blick stilla eller om man tänder lampan och tittar efter?

Vi lever i en curlingkultur där allt obehagligt ska undvikas och där många därför är dåligt rustade för de motgångar, rädslor och känslor som hör livet till. Josefsson/Linge applicerar i ett kort avsnitt sina anknytningsteorier, alltså hur barn och föräldrar knyter an, på hela samhället. Och diagnosen lyder: en kollektiv otrygg-undvikande anknytning. Beteenden som egentligen visar på en störd anknytning har upphöjts till ideal. Att uttrycka känslor och våga komma nära en annan människa ses som svaghet i stället för en värdefull tillgång. Författarparet skriver:

"När vi står i en bar och hoppas på att få träffa någon att tycka om, anses det lämpligt att se likgiltig ut. Ingen längtan efter närhet får skina igenom. Om vi trots allt skulle lyckas träffa någon som vi gillar så har vi lärt oss att det bör gå rejält med tid innnan vi kontaktar personen igen, annars avslöjar vi ju att vi är intresserade av kontakt."

Kritiken mot självhjälpsböcker som utgår från kognitiv beteendeterapi är ofta att skribenterna gör det väl enkelt för sig. Men allvarligt talat: modellen är ju just så enkel. I teorin, alltså. Svårigheten ligger i att följa råden. Att titta på spöket, att låta spindeln gå på armen, att för den extremt blyge säga hej till någon han inte känner, att visa ett intresse utan att först veta om det är besvarat. Att utsätta sig för rädsla, helt enkelt, för att därigenom bli mindre rädd på lång sikt.

Trivselträsket är förrädiskt. Det gäller relationer precis som allting annat. Den som undviker allt som är obehagligt tar sig inte vidare. Och sedan är det egentligen bara att bestämma sig: om man vill trampa dy resten av livet eller om man vill göra något roligare.