Sverige brukar uppföra sig som en välartad och lydig elev. Har ett EU-direktiv antagits så går svenskarna hem och gör sin läxa. Men på torsdagen fälldes Sverige av EU:s domstol för att inte i tid ha anpassat sin lagstiftning till datalagringsdirektivet.

Detta direktiv från 2006 innebär att telefoni- och internetleverantörer ska åläggas att lagra trafikinformation i minst sex månader och högst två år. Uppgifterna handlar om vem som kommunicerade med vem, när det skedde och var de befann sig.

I sitt svar till domstolen har Sverige dels medgett att tidsgränsen överskridits, dels hävdat att nya bestämmelser ”förväntas kunna träda i kraft den 1 april 2010”.

Det är inte första gången regeringen gett besked av typen: kommer snart. Förra våren hävdade den att ett förslag skulle läggas fram före sommaren. Sedan var beskedet att det skulle komma i höst.

Regeringen kan inte säga nej, men vill inte göra det den är ålagd att göra. Det är lätt att förstå dess vånda.

Att uppgifter av det här slaget lagras är i och för sig inte något nytt. Så länge debiteringen för telefoni var beroende av mellan vilka avgiftszoner samtalen skedde och hur lång tid man talade var det ofrånkomligt att trafikinformation lagrades.

Men i dag finns annan teknik och abonnemang med fast avgift. Ska då integritetskänsliga uppgifter lagras av det enda skälet att staten vill kunna kartlägga människors kontakter med varandra?

Det är sant att denna typ av information underlättar för polisen. Inte minst i arbetet mot den organiserade brottsligheten kan trafikdata vara användbar.

Men att det finns uppgifter som polisen skulle kunna ha nytta av om de fanns lagrade räcker inte som argument för att lagring ska ske. Att ålägga företag som inte själva behöver informationen en statlig bevakningsuppgift är också något principiellt nytt. Det är en olustig utveckling.