Signerat – Johannes Åman.
Att justitieminister Beatrice Ask på torsdagen till sist lade fram ett förslag till svensk lag om datalagring är inte mycket att säga om. Hon gjorde det hon var tvungen att göra. Sverige kan inte som EU-medlem vägra att följa datalagringsdirektivet.
Men debatten om direktivet och det tänkande som det är ett uttryck för måste fortsätta, för det som nu sker är djupt oroande. Det är inte bara rädslan för terrorism som fått EU-länderna att rucka på centrala rättsprinciper. Även historiska tillfälligheter har förvridit synen på oss.
Händelsekedjan ser i grova drag ut så här: Redan på de gamla telefonbolagens tid registrerades uppgifter om vilka nummer kunderna ringt och hur länge samtalen pågått. På den grunden debiterades sedan kunderna. Polisen insåg med tiden att sådana trafikdata kan vara användbara vid brottsutredningar. Utvecklingen av mobiltelefoni och internet gjorde sedan lagrade data till en ännu rikare källa att ösa ur.
Men så tog tekniken nya språng. Tjänster utvecklades där bolagen inte längre debiterade per samtal och där det inte längre fanns kommersiella skäl att spara samtalsuppgifter. Polisen drabbades av panik. Skulle den förlora ett av sina effektivaste redskap? Statsmakten mobiliserades och i ett EU-direktiv ålades bolagen att lagra trafikdata.
Låt oss göra tankeexperimentet att telefonbolag aldrig haft några kommersiella behov av att registrera samtalsuppgifter. Skulle staten då ha tvingat på dem en sådan bevakningsuppgift? Ytterst osannolikt.
Skulle staten i egen regi ha kunnat ta på sig uppgiften att registrera all kommunikation? Inte omöjligt – men politiskt vanskligt eftersom ett sådant förfarande hade luktat polisstat lång väg.
Genom teknikhistoriska tillfälligheter fick vi en period där bolagen själva behövde registrera trafikuppgifter. Och då skedde en tillvänjning. Så när nu staten ger privata bolag i uppgift att övervaka medborgarna är det inte många som ens reflekterar över att det är detta som sker.