Visst finns det medel som Sverige kan ta till för att få den fängslade journalisten Dawit Isaak frigiven. Men lätt att hantera regimer som den eritreanska är det inte.
Hela det internationella påtryckningssystemet, med undantag för ren våldsanvändning, bygger på att en regim har något att förlora. Därför kan det fungera bra om motparten vill vara en aktör på den internationella scenen, om den vill mötas av respekt och tas på allvar.
Men i vissa fall är det dödsdömt, och då är det hälsosammast att faktiskt erkänna att omvärldens alternativ är få.
Ta Nordkorea som exempel. Landet är redan så utfattigt och isolerat att det inte finns mycket kvar som biter. Eller ta Zimbabwe, där Robert Mugabe visat sig vara totalt okänslig för den egna befolkningens lidanden. Han böjer sig inte för utomståendes krav utan tycks besluten att ta landet med sig i fallet.
Att möjligheterna är små betyder emellertid inte att omvärlden ska ge upp. En nyckel finns ofta i närområdet – grannländers engagemang kan betyda oändligt mycket mer än ett anonymt statssamfund. Men också internationellt finns utvägar, förutsatt att systemet uppfattas som så flexibelt som det faktiskt är. Alla hot och utmaningar kan inte hanteras enligt samma mall.
Ett positivt exempel är den utveckling av sanktionsinstrumentet som pågått en längre tid.
Tidigare sanktioner hade en tendens att slå blint och brett – de drabbade ofta människor som inte borde drabbas och lät de egentliga måltavlorna leva vidare i allsköns välmåga.
Irak är ett tydligt exempel. Saddam Hussein satt i orubbat bo samtidigt som civilbefolkningen knäade under blockaderna.
Numera finns enighet om att sanktioner måste vara riktade, att de ska svida för de ansvariga men inte för några andra. Det kan handla om reseförbud, om frysta tillgångar och annat. Ingen kan tro att detta är en mirakelmedicin, men riktade sanktioner är ett av många tydliga bevis på att anpassning till verkligheten är nödvändig om framgång ska nås – vare sig motparten sitter i Eritrea eller någon annanstans.