När Fredrik Reinfeldt stöpte om de gamla Moderaterna till nya gjorde medierna åtskilliga försök att gräva fram splittring i partiet. Det var svårt, trots alla skrotade trossatser. Stämman 2005 inledde Reinfeldt med en lång varning till möjliga rebeller som redan hade ställt in sig i ledet.
Dels brukar detta parti ge ledningen stort svängrum i medgång, och opinionssiffrorna var goda. Dels tyckte ”kommunmoderaterna”, de lokalt aktiva med välfärdsansvar, att förändringen var det bästa som hänt dem.
Reinfeldt inleder i dag, torsdag, årets stämma i Örebro med gediget väljarstöd och ett parti fullt av självförtroende. På en presskonferens nämner partisekreteraren Sofia Arkelsten kyrkovalet, som styrelsen föreslår att M ska hoppa av, som en möjlig stridsfråga. Det låter inte så farligt. Och finansminister Anders Borg är förvissad om att värnskatt och arbetsrätt inte ska orsaka några konvulsioner.
Lagom till stämman presenterades på onsdagen en längre rapport om den ekonomiska politiken. Ett par veckor efter att Borg lagt fram sin höstbudget vore det fel att vänta sig stora nyheter. Han kan inte ha på sig en rock i regeringen och en annan i partiet.
Dessutom är det bärande temat redan hans signum: ta ansvar för statsfinanserna, skydda Sverige mot en bråkig omvärld, stabilisera bankerna, framåt mot full sysselsättning när krisen är över. Trygghet och kompetens är heller inga dåliga trumfkort för ett parti, vilket redan valet 2010 visade.
Ordningen i statskassan och alliansregeringen står inte bara i kontrast till oron ute i Europa, utan även till röran i den svenska oppositionen. Socialdemokraterna har sitt eget kaos att reda ut, och de tre rödgröna partierna spretar åt alla håll efter samarbetets frånfälle.
Rubrikerna i M-rapporten låter också bra: förbättra ungas möjligheter till jobb, forskning för stärkt konkurrenskraft, breda reformer för fler företag, utbildningssystem av högsta klass. Men konkretionen är svag. Det blir en blandning av saker regeringen redan gjort, områden som ska ses över och höga målsättningar.
Att vara försiktig med löften i en omtumlande tid är klokt. Men att ”Sverige ska vara bland de bästa” lider ändå av en viss luddighet.
Efter fem år av alliansregering har Sverige fortfarande en av EU:s högsta siffror för ungdomsarbetslöshet, medan vi klarat sysselsättningen som helhet hyggligt. Borg ser de höga trösklar unga möter, men hans lösning är att utöva ett obestämt tryck på arbetsmarknadens parter. Vid behov kan staten gå in och underlätta för fack och arbetsgivare att hitta utvägar, men las sitter fortfarande säkert.
LO är en bromskloss för alla som står utanför arbetsmarknaden. Och det är möjligt att Borg har rätt i förhoppningen att TCO och Saco kan hjälpa till att pressa LO. Men det är också tänkbart att unga utan jobb kommer fram till att det är regeringen som maskar med frågan.
Vid stämman 2009 lanserade Reinfeldt Moderaterna som det nya statsbärande partiet. M skulle kunna sitta vid makten länge och vara en bred rörelse för alla. Begreppet har reviderats till samhällsbärande, som låter lite vänligare. Men tanken är densamma, att företräda allmänintresset mot särintressena.
I dagens DN-intervju är ”pragmatism” Reinfeldts första ledord. Idéer har en plats, men vid sidan av annat som är viktigt. Inställningen har för- och nackdelar.
Att Moderaterna ens kan aspirera på socialdemokratins tidigare eviga roll i Sverige är en bedrift i sig. Att M dessutom gjort det genom att ta över frågan om jobben och göra arbetslinjen till en moderat paroll är imponerande. Faran är den tröghet som smyger sig in hos alla samhällsbärare. Den som hela tiden säger ”utveckla politiken” och ”förändra Moderaterna” väcker förhoppningar som inte mättas av ansvar för landet.
Jobbskatteavdraget är bra, liksom lejonparten av de reformer av socialförsäkringssystemen som alliansregeringen har genomfört. Men när riksdagsmajoriteten stoppar nya jobbskatteavdrag innan de ens hamnat på bordet krävs något mer.
Att samtidigt inneha makten och vara i opposition är en knepig ekvation, där Socialdemokraterna till sist gick bet. Frågan är också hur alliansbröderna ska överleva det moderata samhällsbärandet.