Tag en halv liter skvaller, blanda ned några deciliter hemlig klubb, smaksätt med elitistisk arrogans och krydda med lite förakt, förtal och hånfullhet. Vilken härlig soppa det blir! Vem kan motstå en nyhet som rymmer allt detta? Inte jag - och att döma av läsarreaktionerna på Mustafa Cans artikel om Elitlistan är vi många som gått i gång.
Här finns flera av de ingredienser som gjorde Expedition Robinson omstritt när programmet visades första gången 1997.
Först kom debatten om mobbning och teve med fascistoida tendenser. Sen kom en motreaktion där det sociala spelets vanlighet framhölls.
Robinson gav helt enkelt en avskalad bild av vardagen på jobbet. Människor skvallrar, intrigerar och bygger allianser. Ibland är det fult och ruttet. Andra gånger är det ganska harmlöst och bidrar till att svetsa människor samman.
Elitlistan har något av vanlighetens banalitet över sig. Vem har inte någon gång tagit ut svängarna i ett mejl? Vem har inte skvallrat? Och vem har inte varit med i någon typ av förening eller krets som byggt sin gemenskap åtminstone till en del på att markera avstånd till dem som inte är med?
I dagens internetvärld vimlar det av bloggar och diskussionsgrupper. Man behöver bara ta namnet på någon känd person och googla det för att inse att mycket av det som skrivs där ute inte är särskilt trevligt.
Men en mejlinglista med anspråk på att vara en exklusiv klubb för särskilt utvalda förenar det vi alla känner med något lite oroande och spännande okänt. Vilka är med? Vad skriver de? Och hur täta band har de egentligen till varandra?
Genom hemlighetsfullheten, anspråken på att utgöra en elit och kraven på lojalitet mot gruppen framstår Elitlistan som ett slags virtuella frimurare. Slutenheten bidrar till både lockelsen och motviljan. Om alla kunde gå med och alla kunde se in skulle ritualerna tömmas på mening och förtrollningen var bruten.