Under några dagars mellanlandning i Stockholm gav sig utrikesminister Carl Bildt häromdagen in i den försvarspolitiska debatten, även om inte alltför många kan ha blivit så mycket klokare av vad han sa.
Likväl får han gärna återkomma, rent av ta ledningen. Visst är budgeten viktig, och visst är regionalpolitik något som engagerar många människor, men försvarspolitik handlar om så mycket mer. Den handlar om Sveriges säkerhetspolitiska framtid. Den berör frågor där utrikesministern borde vara centralfigur.
Rysslands utveckling behöver diskuteras öppet. I ett osäkert läge som detta är det ingen som tjänar på överdrivna skräckbilder, inte heller på överslätande välvillighet.
Ryssland ligger där det ligger och vad Ryssland gör eller inte gör påverkar oss.
Är den nye presidenten
Dmitrij Medvedev mer västvänlig än Vladimir Putin eller kommer han i allt väsentligt att gå i sin företrädares ledband? Hur allvarliga är egentligen de ryska brösttonerna mot länder i det egna närområdet? Hur reagerar Moskva ifall Ukraina tar allt fler steg västerut? Betydde den stora militärparaden på Röda torget något?
Sverige behöver också - kanske framför allt - en öppnare debatt om vad vi ska ha försvaret till. Ligger den främsta uppgiften utomlands eller här hemma? Vad är det egentligen som ska försvaras?
Inte verkar det vara Sverige i alla fall. Det har försvarsmakten inte kunnat på länge, åtminstone inte utan hjälp.
Men här går - som vanligt, vill man tillägga - gränsen för vad en säkerhetspolitisk debatt i Sverige förmår. Här finns frågeställningar som inte ens en utrikesminister kan snudda vid.
En logisk följd av alla nedskärningar och omstruktureringar vore ju att på allvar överväga ett svenskt Natomedlemskap - att, som Finland, ha en "Natooption".
Men Sverige går i motsatt riktning. Vi slår igen dörren.
Det spelar ingen roll hur mycket försvarsalliansen utvecklas, det spelar ingen roll att svenska soldater strider under Natobefäl, att vi inte får det inflytande vi borde ha över operationer där svenskar deltar eller att territorialförsvar inte längre är en huvuduppgift för ett Nato som vill ta ett allt bredare säkerhetspolitiskt ansvar.
Det spelar helt enkelt ingen roll vad Nato är, Sverige ska inte gå med. Så har det alltid varit och så ska det förbli. Punkt.
Opinionen är alltjämt negativ. Det gamla reflexmässiga vurmandet för alliansfriheten finns kvar, trots att politiken egentligen tömts på allt verkligt innehåll.
Som ett tydligt tecken i tiden förklarar också folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag i tisdagens Svenska Dagbladet att partiet nu fryser kravet på ett svenskt Natomedlemskap. Frågan ska inte längre drivas, den läggs på is.
Det är väl i sig inte ett så dramatiskt uttalande. Statsministern har förklarat att frågan om ett medlemskap inte är aktuell under innevarande mandatperiod, och Ullenhags analys att läget sannolikt inte kommer att ändras efter valet 2010 är lätt att dela. Inget parti har något att vinna på att driva en fråga som skrämmer väljare och skapar oreda i alliansen.
Tyvärr, måste man tillägga. Det är svårt att föra en seriös och genomgripande säkerhetspolitisk diskussion ifall ett realistiskt alternativ är uteslutet på förhand. Och just det lär Carl Bildt inte kunna ändra på, hur många mellanlandningar han än gör. Nato förblir tabu.
Det är därför inte konstigt att svensk försvarsdebatt är som den är, att den handlar om allt annat än hur, var och mot vem vi ska försvara oss.