Signerat

Debattklimat: S-märkt avloppsrör

Inom journalistiken är det snudd på tjänstefel att inte vara för en fri och öppen debatt. I praktiken ser det dock annorlunda ut.

Statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson skriver på sin blogg om det han kallar ”åsiktskorridoren”. Definitionen lyder: ”den buffertzon där du fortfarande har ett visst svängrum att yttra en åsikt utan att behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd”.

Ekengren Oscarsson utgår från SOM-institutets undersökningar om vilka uppfattningar människor hyser och konstaterar att det är åtskilliga vanligt förekommande ställningstaganden som i dag nästan helt saknar plats i det offentliga rummet. Dit hör till exempel frågan om ett svenskt dödsstraff och begränsningar av aborträtten.

Och där håller jag med. På den fronten är det tyst.

Däremot håller jag inte med om att det skulle vara ”förbjudet” att diskutera frågor som rör svenskt flyktingmottagande. Tvärtom kan jag inte erinra mig någon debatt där Jimmie Åkesson (SD) deltagit och där ämnet inte varit på tapeten. Och frågor på temat diskuterades också långt innan SD bjöds in att delta i det offentliga samtalet.

Men det är klart, det finns inte mycket till konfliktyta i en fråga där så gott som hela riksdagen är överens. 2005 års nya utlänningslag röstades fram av alla sju riksdagspartier. Den politiska diskussionen har därför handlat om annat än regelverk och principer: som tillämpning, integration och samarbetet inom EU.

Det går att ha olika uppfattningar om just vilka frågor som hårdare än andra tuktas av den svenska konsensuskulturen. Bryter man ned det på subkulturnivå hittas ännu större fat av förbjuden frukt. Men snarare än att beskriva dem som olika varianter av åsiktskorridorer ser jag dem som ett slags fristående avloppsrör. Där är det ännu trängre.

Ett sådant avloppsrör är Avpixlat. Åsiktsgemenskapen är smal. Inga intellektuella prövningar görs och inga egentliga debatter förs. Det finns från början en överenskommelse om hur världen ser ut, Rätt och Fel, svart och vitt, samt vem som är fiende respektive vän.

Enligt samma dikotomi, fast med en ansvarig utgivare, fungerar LO:s och Aftonbladets sajt Politism. Man kan diskutera målsättningen, att leverera nyheter (och alltså inte opinionsartiklar) utifrån en tydlig politisk plattform, ungefär som amerikanska Fox News. Men det är inte åsikterna som är det stora problemet. Det är personangreppen, fulreferaten och den föraktfulla synen på läsarna.

Åtskilliga nyheter inleds med en rejäl nedkletning av den person som haft mage att föra fram förslaget eller synpunkten. Under rubriken ”Sveriges sämste minister gör det igen” skriver chefredaktören Eric Rosén:

”Utbildningsminister Jan Björklund (FP) är ingen favorit på Politism (EXTRA EXTRA READ ALL ABOUT IT). Det beror på att han förstör den svenska skolan. Mer och mer, år för år, med ett fruktansvärt högt pris för elever, föräldrar och samhälle. Men han är inte bara dålig. Han är löjlig också. Nu för att han tillsätter en utredning om ’ordning och reda i skolan’.”

Den läsare som därefter letar efter fakta om denna utredning, vilka som tidigare gjorts, och varför frågan enligt Politism inte behöver utredas ytterligare (vilket den kanske inte behöver) får leta någon annanstans.

Det är onekligen en bra bit från den avsiktsdeklaration som samme Eric ­Rosén levererar under rubriken ”Vad är Politism?”. Där pratas om ”smarta, vassa­, politiska resonemang”. Vidare om en maktkritisk hållning men också om att skribenterna vill ”försöka vara ödmjuka inför vår egen makt, som publicister med en arena eller bara som privilegierade individer med goda förutsättningar att påverka vårt liv, och andras”.

Politism hamnar långt från alla sina mål. Texten om Björklunds utredning är varken smart, vass eller politisk. Den är ett rent personangrepp som inte ens handlar om utredningen. I stället för att vässa argumenten om varför ­Björklund är fel ute, väljer Politism – precis som Avpixlat – den enkla vägen.

På samma personangreppstema koras ”Veckans sunkigaste krönika”. Priset går till en artikel i Affärsvärlden. Politism börjar med att förklara för läsarna vilken idiot krönikören är. Knasigheterna, utan närmare specifikation, sägs vara otaliga och ”sett till helheten är texten en förvirrad ursäkt för att ta upp medieutrymme”. Därefter följer ett referat som säger mer om Politism än om vad som faktiskt stod i ursprungstexten.

Journalister brukar sjunga yttrandefrihetens, mångfaldens och åsiktsbrytningarnas lov. Texter kan kritiseras i sak, men sällan hävdas att de inte borde ha fått uttryckas alls. Men i avloppsrören existerar varken takhöjd eller principer. Det enda som det finns ett överflöd av är skit. Ren skit.