I kölvattnet av Lars Ohlys avgångsbesked har flera röster höjts för ett delat ledarskap. Förespråkare pekar på Miljöpartiets framgångar.
Men med MP-exemplet bör man vara försiktig. Partiet hade två språkrör även under den tid då det balanserade på riksdagsspärren. Då ansågs modellen ofta vara ett hinder som skapade otydlighet och konflikter i partiets topp.
Ett delat ledarskap kan naturligtvis fungera. Det är paret Eriksson och Wetterstrand ett ypperligt exempel på. Men för att det ska vara framgångsrikt krävs att båda ledarna är överens om färdriktning och roller i ledarskapet. Det är inte helt lätt för viljestarka politiker.
Dessutom verkar kravet på två personer i toppen framför allt vara ett vapen i striden om makten i Vänsterpartiet.
Redan ett par veckor efter valet förra året skrev Jonas Sjöstedt en debattartikel i Expressen (11/10) där han argumenterade för ett delat ledarskap.
Sjöstedt är som bekant en av favoriterna till att bli partiledare. Men han har ett problem: han är man. För ett feministiskt parti som V behövs efter Ohly en kvinna i toppen.
I sin artikel konstaterade Sjöstedt själv att ”vi hamnar i trovärdighetsproblem när det alltför sällan är kvinnor som för fram vår politik”. Delat ledarskap är då en smidig lösning. Det innebär att både en kvinna och Sjöstedt bereds plats i toppen.
Försvaret av den rådande ordningen har varit starkast bland dem som framstår som Sjöstedts motståndare i partiet.
Både Ohly själv och Rossana Dinamarca, enligt flera källor Ohlys egen favorit till efterträdare, har motsatt sig delat partiledarskap.
Dinamarca avfärdade det i Expressen i vintras (18/1) med att det bara är ”ett sätt att kratta manegen för en annan medelålders man”.
Mycket tyder på att hon har rätt. Och det är ingen god grund för en typ av ledarskap som bygger på personkemi och samarbete.