Kan vi lita på våra valda representanter? Enligt ett demokratiskt, egalitärt ideal har alla del i maktutövningen. Men vart tar makten vägen efter valdagen när vi utsett våra representanter? Agerar de då i vårt intresse - eller snarare i sitt eget?
I dag befinner sig partiväsendet i kris. Allt färre väljare identifierar sig med ett parti. Det är inte bara det att flertalet av partierna har sina rötter i 1800-talet och speglar den tidens sociala struktur och den tidens motsättningar. Växande väljargrupper tycks över huvud taget ha svårt att förlika sig med tanken på att bli representerade. Det finns en misstro mot alla som gör anspråk på att tala i vårt namn.
För dem som misstror partier och känner en gnagande oro över att politikerna förfuskar det demokratiska idealet erbjuder Robert Michels både bekräftelser och vassa formuleringar.
Robert Michels namn brukar hänföras till samma sociologiska skola av elitteoretiker som Mosca och Pareto. Men Michels var inte bara en illusionslös betraktare av makten. Hans bok "Organisationer och demokrati" från 1911 präglas också av demokratiskt patos - och inte minst besvikelse.
Michels bakgrund var högborgerlig och kosmopolitisk. Han hade i unga år blivit socialist och som journalist sett arbetarrörelsen inifrån. Han kände väl sin tids kanske allra starkaste organisation: det tyska socialdemokratiska partiet. I "Organisationer och demokrati" omvandlade han denna personlig erfarenhet till sociologi.
Trots att studien gjordes före demokratins genombrott kan en läsare i dag le igenkännande eller sucka uppgivet inför många av hans hårdkokta formuleringar om partiernas och maktens natur.
Michels slår fast att politisk kamp inte kan drivas utan organisation. Allt målinriktat arbete kräver samordning, disciplin och specialisering. Men så fort en organisationsstruktur finns startar en process som motverkar egalitära och demokratiska ideal.
Det som händer är helt enkelt att de valda ledarna får ett kunskapsövertag. Rollen ger dem kunskaper om partiet och dess kamp som andra saknar. Att göra sig av med en ledare är att offra ett kunskapskapital och att försvaga organisationen. Det vet varje ledare och det utnyttjar han till att stärka sin position och genomdriva sin vilja.
Michels myntade uttrycket "oligarkins järnlag". Drivkraften i riktning mot fåtalsvälde är så stark att det inte hjälper att det finns ett demokratiskt ideal och att ledarna har en ärlig vilja att tjäna detta. Organisation leder alltid till växande obalans mellan väljare och valda, till att makten koncentreras hos ett fåtal.
En insikt av detta slag kan föda krav på täta ledarbyten, medlemsomröstningar och folkomröstningar. Men Michels hyser inga illusioner heller om sådana motmedel. I någon mån kan rotation på ledande poster hindra att en byråkratisk kastanda uppstår. "Men denna fördel neutraliseras oftast av tillfälliga ledares personliga vinningslystnad, med alla dess katastrofala konsekvenser."
Inte heller omröstningar löser problemen. Även om det bara är de viktigaste politiska och administrativa frågorna som hänskjuts till folkomröstning "kommer framtidens lycklige medborgare att varje veckoslut ha en sådan hög av frågeformulär på sitt skrivbord att han snabbt förlorar all entusiasm för folkomröstningssystemet".
Ännu mer skoningslös är Michels i sin kritik av marxismens löften om ett klasslöst samhälle: "Det finns en allvarlig risk för att samhällsrevolutioner leder till att de nu klart framträdande härskande klasserna, som öppet erkänns som sådana, byts ut mot en hemlig, demagogisk oligarki, som verkar under jämlikhetens täckmantel."
Michels var en klarsynt kritiker av makten. För den som läser boken från 1911 framstår hans demokratiska patos som äkta. Men till historien hör också att han senare i livet kom att tillhöra Mussolinis beundrare.
Det förefaller som om det tröstlösa budskapet att demokratin borde segra men likväl är dömd att förlora mot eliterna var alltför tungt för att han ens själv skulle orka leva med det. Smitvägen som han fann ut ur denna grymma tragedi var helt enkelt att ge upp det egalitära idealet och foga sig efter en stark ledares vilja.
Michels löste inte det demokratiska dilemmat. Han kapitulerade bara inför den råa makten. Finns det över huvud taget en lösning på problemet att all demokratisk organisation i praktiken överför makten inte till de många utan till de få? Är demokratin i praktiken omöjlig? Eller har Michels och många med honom missförstått vad demokrati är?