När någon frågade Chou En-lai vad han tyckte om franska revolutionen lär han ha svarat ”Det är för tidigt att avgöra”.
Jag är böjd att säga något liknande efter att ha hört en rad västliga och kinesiska experter diskutera den ”kinesiska modellens” framtid på Arkitekturmuseet på Skeppsholmen.
Seminariet, som anordnades av Glasshouse Forum och European Council on Foreign Relations, hade den något handelskammaraktiga rubriken ”Den globala krisens inverkan på relationerna mellan EU och Kina”.
Men det egentliga ämnet var det lappkast som är på gång i västvärldens syn på Kina. Efter Berlinmurens fall betraktades det som en tidsfråga innan kommunistpartiet skulle tappa kontrollen och någon form av demokratisk process ta fart, om än kaotisk.
De sociala klyftorna, den ökade utbildningsnivån, internets utbredning, själva hastigheten i moderniseringsprocessen borde enligt alla läroböcker leda till dramatiska omvälvningar. Men studenterna på Himmelska fridens torg 1989 blev en parentes snarare än ett brott i Kinas moderna historia.
Det bakomliggande antagandet var att ekonomisk tillväxt förr eller senare leder till politisk demokrati. Ungefär som Maslows behovspyramid: när de grundläggande behoven av värme, mat och skydd är tillgodosedda rör vi oss uppåt i trappan mot högre mål som frihet och individuellt självförverkligande.
Men denna västerländska ödestro har blivit starkt ifrågasatt under senare år. Allt fler forskare och kommentatorer har med Kina som förebild börjat tala om en ny och stabil form av auktoritär kapitalism.
Vi får en bild av ett högeffektivt men kollektivistiskt samhälle, sammanbundet av nationalism och förhoppningar om ökad materiell standard. Demokratiska val och flerpartisystem har ersatts av en i dubbel bemärkelse lyssnande diktatur: å ena sidan känslig för det missnöje som går att rätta till, å andra sidan hårdhänt mot det missnöje som man inte kan eller vill åtgärda.
Förutsättningen för den kinesiska modellen är en stark pragmatism och flexibilitet från ledarnas sida. Ekonomisk tillväxt och politisk stabilitet är de enda avgörande målen. Kina, tycks det, har skapat en postmodern kapitalism: trolös mot upplysningsidealen, men raffinerad i sitt bruk av vetenskap och teknik.
Det finns ett starkt propagandistiskt inslag i denna bild. Kina är ett ekonomiskt delat land där ena halvan inom något år kommer att ha uppnått en portugisisk levnadsstandard medan den andra ännu befinner sig i djup fattigdom.
Den globala krisen har onekligen gett den kinesiska modellen vind i seglen. Bedömningen bland landets egna ekonomer är att man kommer att hämta sig bättre och snabbare än Europa och USA.
Och vad som än rör sig under ytan tycks den kinesiska eliten vara övertygad om att man har hittat ett fungerande system. När ekonomer entusiastiskt talar om Kinas ”liberala socialism” låter de ungefär som svenska socialdemokrater under rekordåren på sextiotalet.
Bland de mer sympatiska dragen i denna nyfunna nationella stolthet är att den inte är påfallande imperialistisk. Den kinesiska modellen passar bäst i Kina, i övrigt får världen ha sin gång. Som Günther Grass uttryckte det en gång: ”Man inser hur stillsamma kineserna är om man föreställer sig att fanns en miljard tyskar.”
Jag är djupt misstänksam mot tusenårsriken. I längden tror jag inte att det går att hantera den enorma tillväxt av mänskliga förväntningar som just nu sker i Kina med auktoritära metoder.
Men i det långa loppet är vi alla döda, som John Maynard Keynes brukade säga. Europas agerande mot Kina kan inte styras av en förtröstansfull tro på att den hegelianska världsanden rör sig i riktning mot demokrati.
Den demokratiska ödestron har lett till ett kapitalt misslyckande i förbindelserna med Kina. Varje enskilt land har agerat utifrån sin egna intressen, och ingen har med kraft kunnat påverka Kina när det gäller mänskliga rättigheter, klimatfrågor eller Tibet.
I Peking har man har respekt för USA, men EU betraktar man med förakt: svagt, splittrat, hycklande. Och så lär det förbli tills vi inser att även i västerlandet kan helheten ibland vara större än summan av delarna.