Varje kväll vid 23-tiden den senaste veckan har New York Times och Guardian fyllt sina hemsidor med nya pikanta blottlägganden från Wikileaks. Man måste förmodligen vara starkt beroende av nyheter och ny teknik för att ersätta bokläsning med Ipad-surfning och ägna den sista vakna timmen åt att läsa amerikanska diplomatdepescher.
Men jag medger gärna att detta varit fascinerande läsning. För den som vill ha den obeslöjade versionen av hur USA ser på världen, hur diplomatin fungerar när artighetsfraserna är avklarade och vad Amerikas allierade säger i slutna sällskap har Wikileaks gett oanade möjligheter till insyn. Nutidshistorien har skrivits 20 år tidigare än planerat, och vi har fått veta saker som det förr bara spekulerats om.
Ledande personer i det kinesiska kommunistpartiet kan tänka sig en återförening mellan Nord- och Sydkorea, USA spionerar på FN:s ledning, arabvärlden fruktar en iransk atombomb lika mycket som Israel, den afghanska eliten är dränkt i korruption, det politiska läget i Pakistan är explosivt och USA betraktar Ryssland som en ”maffiastat” styrd av en arbetsskygg alfahanne (ja, Vladimir Putin påstås vara både lat och en dominerande flockledare; dock inte i samma mening).
För USA är det massiva läckaget djupt komprometterande, men utrikesminister Hillary Clinton behöver inte skämmas för sina diplomaters lägesanalyser. De utsända formulerar sig ofta skickligt och pregnant.
Deras karaktäristik av utländska politiker är stundtals förödande men inte desto mindre träffande. Bedömningarna av europeiska ledare som Angela Merkel (”riskobenägen och sällan kreativ”), Nicolas Sarkozy (”lättantändlig och auktoritär”) och Silvio Berlusconi (”trött, fåfäng och ineffektiv”) för tankarna till alert utrikesjournalistik.
Ambassadörerna tycks inte heller dölja obekväma sanningar för Washington, utan rapporterar hem om amerikanska bakslag och svårigheter, som det alltmer hopplösa kriget i Afghanistan och de fruktlösa försöken att stoppa Irans kärnvapen.
Att världens enda kvarvarande supermakt har en diplomatkår som inte skönmålar verkligheten är en av de få goda nyheterna denna vecka.
Det är också slående och hoppingivande hur många av världens diktaturer och auktoritära stater som i det tysta delar oron för Irans och Nordkoreas nukleära ambitioner. Stora delar av arabvärlden verkar inget hellre önska än en amerikansk eller israelisk attack mot Iran för att avväpna landet (”hugg av ormens huvud”, utbrister Saudiarabiens kung Abdullah). Och USA:s nordkoreanska huvudvärk framstår också som Kinas (i Peking kallas Nordkorea för ett ”bortskämt barn”).
Att det offentliga hyckleriet avtäcks är befriande men riskerar samtidigt att försvåra lösningar av vår tids mest otäcka kriser. De arabiska staterna och de kinesiska kommunisterna kommer knappast att fördjupa samarbetet med västvärlden efter att ha fått sitt dubbelspel exponerat i världspressen.
Inte heller lär regimkritiker eller avhoppare bli mer villiga att bistå demokratierna med kritiska underrättelser när de löper risken att avslöjas på någon av världens miljontals hemsidor.
Över huvud taget är frågan hur många förtroliga e-mejl som kommer att skrivas efter den senaste tidens öppenhetschock. Denna gång var det USA:s diplomatpost som spreds runt jorden. Nästa gång kan det lika gärna vara miljontals Gmail- eller Hotmail-användare som får sina elektroniska brev uppsprättade.
Detta är baksmällan efter en vecka av läckagerus och diplomatisk anarki. Wikileaks avslöjanden har kittlat vår nyfikenhet och satt makthavare på plats. Men världen blir inte nödvändigtvis en bättre eller säkrare plats av att det som sägs i slutna rum återges inför masspublik. Som David Brooks påpekade i en angelägen DN-kolumn i torsdags vilar föreställningen om att förtroliga samtal är suspekta på en anarkistisk och konspiratorisk världsbild. Inställningen leder mot en total upplösning mellan det privata och det offentliga, en tendens som i sin förlängning är totalitär, inte demokratisk.
Västvärldens diplomati överlever en vecka med Wikileaks och kan i bästa fall gå stärkt ur omskakningsmanövern. Men i längden tjänar det inte allmänintresset att diplomatisk korrespondens sprids vind för våg. Alternativet till diplomati är inte demokrati utan krig.
USA kan tacka Wikileaks för att man visat vilka undermåliga säkerhetsrutiner som landet håller sig med.
Men mer oroande i det Julian Assange blottlagt är hur försvagad världens enda supermakt blivit. Var man än tittar internationellt – Afghanistan, Iran, Nordkorea, Mellanöstern – misslyckas Barack Obama i sina försök att verka för fred, demokrati och nedrustning. Världens världspolis famlar i mörker. Inte ens när det gäller stängningen av Guantánamolägret får Obama hjälp av sina europeiska allierade med att ta hand om fångarna, utan att USA hotar eller lockar med pengar.
Kanske blir denna amerikanska försvagning det bestående minnet av veckan med Wikileaks, ett tidstecken som åter-igen bekräftades inför hela världen när Fifa i fredags fattade sitt beslut om världsmästerskapet i fotboll 2018.
Den mjuka amerikanska supermakten klarade inte ens av att besegra Qatar i kampen om att få arrangera VM.