Här planeras "statskuppen", skriver Expressen (17/8) och berättar om de borgerliga ambitionerna att vinna valet 2006. I slutet av augusti samlas oppositionens ledare hemma hos centerns Maud Olofsson i Högfors för att prata ihop sig.
Expressens språkbruk avslöjar mycket om det politiska klima- tet i Sverige. Ett parti - social- demokraterna- har blivit synonymt med makten, trots att det saknar egen majoritet i väljar- kåren.
Alla förväntar sig att partiet ska regera, att det ska sköta utnämningar, att det ska fylla viktiga poster med sitt eget folk.
Och inte bara det. När den icke-socialistiska oppositionen, som samlat fler röster än s i alla val utom ett sedan 1970 (se tabell), diskuterar strategier inför 2006, då framställs detta som förberedelserna inför en "statskupp".
I vilket annat demokratiskt land vore detta möjligt? Tyskland? Frankrike? Storbritan-nien? Jag slår upp statskupp i Bon- niers Lexikon. Följande står att läsa:
"Ett plötsligt maktskifte som genomförs i strid med en stats konstitution. Det sker i regel med våld och utförs av en mindre grupp, till exempel krigsmaktens ledare (militärkupp), i motsats till revolution, där folket deltar. I ett inledande skede besätter kuppmännen i regel regeringsbyggnader och kommunikations- och massmediecentra."
Talande nog är det inte första gången som borgerliga regeringsanspråk beskrivs på det här sättet. Kulturminister Marita Ulvskog berättade för några år sedan i en DN-intervju att maktskif- tet 1976 "kändes nästan som en statskupp".
Reaktionen var inte unik. Att halva svenska folket i val efter val under nära ett halvt sekel berövats möjlighet att ta ansvar för landets regering sågs av vissa som den naturligaste sak i världen.
Sådan var stämningen inom s-partiet. Vilhelm Moberg karaktäriserade en gång socialdemokraterna som ett idéparti, som har två idéer: att ta makten och att behålla makten.
Beskrivningen har sällan varit mer träffande än i dag.