Ledare

Den som är satt i skuld är inte fri

Veckans selfie.
Veckans selfie. Foto: Fredrik Sandberg / TT

Söndagskrönikan – Peter Wolodarski.

70 miljoner kronor från LO skapar ett beroendeproblem för Socialdemokraterna.

Förr brukade arbetarrörelsens män förenas i uppsträckta armar och sång. Var herrarna nära kamrater kunde de även kosta på sig en kram, kombinerat med några manligt markerande dunkar på ryggen.

I vår tid lyfter man fram sin smarta mobiltelefon och tar en selfie, givetvis under överinseende av ett dussin pressfotografer, som i sin tur kan dokumentera bilden av bilden.

LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson och S-ledaren Stefan Löfven står för veckans självtagna mobilfoto. Thorwaldsson, som till skillnad från Löfven är aktiv i sociala medier, lade snabbt ut selfien på Instagram, och det dröjde inte länge innan bilden från LO:s valkonferens fick viral spridning. Samhörighet och kamratskap manifesteras.

Det är så här politiker med känselspröten ute agerar. Om Reagan och Thatcher på sin tid haft tillgång till en Iphone och ett digitalt socialt nätverk skulle de förmodligen ha dokumenterat sin tête-à-tête, även om järnladyn brukade ta avstånd från ”löjliga påfund” (som att hoppa i tv med Stina Dabrowski).

Thorwaldsson och Löfven behöver egentligen inga bilder för att övertyga omvärlden om sin gemenskap. Innan Löfven blev socialdemokratisk ledare var han ordförande i IF Metall. Och innan Thorwaldsson blev bas för LO var han facklig-politisk ombudsman i Löfvens metallförbund.

LO:s ledare har dessutom automatiskt en plats i Socialdemokraternas verkställande utskott, så Karl-Petter Thorwaldssons och Stefan Löfvens vägar lär inte skiljas åt på ett tag.

Personunionen kan ibland skapa förvirring om vem som har vilken roll, särskilt med tanke på Thorwaldssons offensiva och debattglada framtoning. Han påminner till sin stil mer om en partiledare, medan Löfven fortfarande kan ge intryck av att betrakta politiska konflikter som en förhandling om ett nytt kollektivavtal. Målet är att parterna ska bli överens, att båda sidor ska tjäna på uppgörelsen och att man ska skiljas åt med ett handslag.

Det är en föredömlig inställning på arbetsmarknaden. I politiken, som är ett nollsummespel mellan partier, betalar sig dock inte alltid snällhet.

Stefan Löfven har en sympatisk sida, men han ger också uttryck för ett slags politisk naivitet. Han gör anspråk på att bli Sveriges näste statsminister – målet är inte längre att sluta ett nytt avtal med Teknikföretagen om att lönerna ska öka med 2,1 procent.

Lättsinnet ser också ut att prägla förbindelsen till LO, som är betydligt mer minerad än vad veckans glada bild ger intryck av. LO är en betydande maktfaktor. Och med tanke på Löfvens fackliga bakgrund är det särskilt för­vånande att han inte markerat ett större mått av självständighet och integritet.

Socialdemokraterna och LO är grenar av samma träd, men det räcker att studera de senaste decenniernas historia för att förstå vilka olycksaliga påtryckningar en S-ledare kan utsättas för.

Det var LO som på 1970-talet puttade partiet framför sig och drev igenom kravet på löntagarfonder.

Det var LO som på 1980-talet inledde rosornas krig och skapade stora svårig­heter för finansminister Kjell-Olof Feldt (S).

Det var LO som på 1990-talet stoppade planerna på att inleda ett närmare samarbete med Folkpartiet under Bengt Westerberg.

Det var LO som inför det förra valet tvingade Mona Sahlin att inkludera Vänsterpartiet i det rödgröna samarbetet.

Göran Persson begick möjligen ett taktiskt misstag när han under budgetsaneringsåren på 90-talet avfärdade LO som ett ”särintresse”. Men beskrivningen var likväl korrekt. Dessutom ville Persson visa att det var han – inte några fackföreningsledare på Norra Bantorget – som bestämde i det socialdemokratiska partiet.

Samma rågång kommer att bli viktig att hävda också för Stefan Löfven, i alla fall om han vill övertyga väljarna om att han företräder fler än bara dem som är engagerade i LO. Men ansträngningen försvåras av att det ogenerat förs över stora summor pengar från LO till Social­demokraterna.

Enligt en genomgång i Svenska Dagbladet (6/2) har partiet de senaste fem åren mottagit 70 miljoner kronor i direkt stöd. Alla LO-förbund utom Transport skickar medlemmarnas pengar rakt in i partikassan.

Transports ordförande Lars Lindgren motiverade sitt förbunds nej så här i SvD: ”Det är en anständighetsfråga gentemot medlemsgruppen att man inte skänker pengar direkt till ett parti. Det är ingen statshemlighet att jag är socialdemokrat och arbetar för en S-ledd regering efter valet, men vi tycker samtidigt att våra pengar nyttjar vi bättre i vår organisation.”

LO-miljonerna väcker flera principiella frågor, och Lars Lindgren formulerar ett av problemen väl.

För det första är det märkligt att fackföreningsavgiften används till att stödja ett av riksdagspartierna. Nästan hälften av LO:s medlemmar röstar inte på S, och deras politiska val borde respekteras.

För det andra försätter sig Socialdemokraterna i ett vanskligt beroendeförhållande när man tar emot så mycket som 70 miljoner. S har förtjänstfullt kritiserat Moderaterna för förekomsten av anonyma partibidrag, men bristande öppenhet är inte det enda problemet med ekonomiska gåvor. Ett alltför ensidigt stöd från en part reser andra frågor, som kan vara nog så besvärande.

Det står Karl-Petter Thorwaldsson och LO fritt att driva politiska förslag och påverka debatten, vilket man bland annat gör genom att pumpa in miljoner i Aftonbladets åsiktsjournalistik. Men det är inte LO som är Sveriges största oppositionsparti och det är inte heller LO:s uppgift att planera för ett regeringsskifte efter höstens val.

En statsminister ska företräda hela Sverige. Stefan Löfven måste inse att hans huvudsakliga uppdragsgivare inte längre har kontor på Norra Bantorget.