Att oljan är en förbannelse för miljön har BP påmint oss om denna sommar. Men det svarta guldet är också ett gift för politiken, eftersom många får för sig att välstånd är något som sprutar ur marken.
Ett land med gott om olja förvandlas lätt till ett slagfält om resurser, där kampen om tillgångarna suger musten ur samhällets produktiva krafter.
Till och med Norge, som lyckats motstå oljans farligaste frestelser, har påverkats av denna rikedomsillusion. Den politiska debatten i vårt västra grannland handlar väldigt ofta om satsningar på vård, skola och omsorg och väldigt sällan om hur framtidens välstånd ska säkras. Diskussioner om besparingar eller effektiviseringar förekommer inte i samma omfattning som i andra länder.
Efter att ha bevittnat den gångna Almedalsveckan i Visby undrar jag om inte Sverige fått en släng av den norska sjukan, trots att vi i oljeväg bara kan skryta med Carl-Henric Svanberg.
Från Almedalens scen har partiledarna de senaste dagarna kastat ut den ena skattemiljarden efter den andra som om den värsta finanskrisen sedan 1930-talet redan förpassats till historien. Det räckte att finansminister Anders Borg i måndags talade om ett reformutrymme för 2011 på tio miljarder kronor för att löftesmarschen skulle inledas.
Längst gick som vanligt Vänsterpartiets Lars Ohly. På vägen genom Visby lyckades han avgiftsbefria kollektivtrafiken, hålla dagis öppet dygnet runt, anställa mängder av nya lärare, förstärka studiemedlen, sänka taxorna i äldreomsorgen, bygga 40.000 bostäder per år och höja subventionerna till tandvården.
I Vänsterpartiets Sverige badar medborgarna i rättigheter och slipper de flesta skyldigheter. Så mycket som möjligt ska vara gratis, men Frödings klassiska fråga ”var ska vi ta’t?” lämnas obesvarad.
Man skulle önska att Ohly var en ensam vandrare med djupa fickor, fast sanningen är att han haft sällskap av de flesta partiledare i Almedalen.
Under Alliansens dag i torsdags gick utgiftstemat delvis i repris, även om de borgerliga var mer måttfulla med skattemiljarderna än de rödgröna. Mona Sahlin har ju lovat att alltid ge 12 miljarder mer till kommunerna och landstingen än de borgerliga, oavsett vad de föreslår. Det är en upprepning av Reinfeldts populistiska utfästelse från valrörelsen 2006 och känns lika oansvarigt nu som då. Löftet utgår ju inte från behoven inom vården, skolan och omsorgen utan från den politiska motståndarens agerande.
Men i stället för att markera en skarp skillnad mot de rödgröna valde Alliansen att lägga sig så nära oppositionen som möjligt. Lite här och där duttade de fyra partiledarna på med skattemedel till välfärdssektorn. De borgerligas utspel följdes sedan upp av de rödgröna som lanserade en maxtaxa i den kommunala musikskolan.
När det bedrivs nationell valrörelse i Sverige är det lokala självstyret ständigt satt på undantag. Alltifrån avgifters storlek till lärartätheten i skolorna ska styras från Helgeandsholmen i Stockholm.
För väljarna måste det vara förvirrande att beskåda denna närkamp om att täta varje litet hål i den offentliga välfärden. Det jongleras med så många skattemiljarder att samtliga löften devalveras. Till slut vet ingen vad en miljard egentligen är värd och om satsningarna är rimliga.
Men det som gör löftesmarschen än mer anmärkningsvärd är att den sker samtidigt som Europa befinner sig i en allvarlig ekonomisk och politisk kris.
I veckan kom uppgifter om stabiliteten i den finansiella sektorn som väckte frågor. Den tidigare turbulensen kan i värsta fall komma tillbaka och äventyra återhämtningen efter recessionen. Besannas farhågorna på kontinenten fortplantar sig problemen till en liten och öppen ekonomi som den svenska, oavsett hur välskötta våra statsfinanser är.
Om detta hörde man inte mycket i Almedalen. Sverige framställdes som ett isolerat föregångsland, ett slags Norge light som tack vare sin olja kan ignorera händelseutvecklingen i omvärlden.
Det är sant att Sverige klarat sig förbluffat väl genom finansoron jämfört med de flesta EU-länder. Våra statsfinanser är välskötta och tillväxtutsikterna för det närmaste året förhållandevis goda.
Men det vore bedrägligt att slå sig till ro med detta. I Almedalen jämförde en hög näringslivsföreträdare läget i den svenska ekonomin med värderingen av den amerikanska dollarn. Just nu ser det ut som om vi är starka, men vår styrka handlar lika mycket om andras svaghet.
Sverige har fortfarande omfattande problem med utanförskapet i samhället, med alltför få snabbväxande företag, med integrationen av invandrare, med rörligheten på arbetsmarknaden, med en skola som förnekar unga människor livschanser.
Tänk om vi kunde få en valdebatt som inte bara handlade om att strö skattemiljarder omkring sig, utan om de långsiktiga frågor som avgör den svenska välfärden om 10–20 år.
I Almedalen var Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin sällan förmögna att lyfta blicken från det nationella och omedelbara. Deras jargong gränsade till det futtiga, som om det var ett småfolk de talade till.
Väljarna förtjänar bättre än att drabbas av sådan oljesjuka.