I dag har EU:s utrikeschef Catherine Ashton ett perfekt tillfälle att protestera mot Kinas skamlösa Nobeldiplomati. Genom att närvara vid utdelningen av fredspriset till dissidenten Liu Xiaobo, skulle Ashton kunna visa att Europa inte ger vika när den kinesiska regimen försöker tysta människorättsaktivister.

Men av allt att döma kommer inte Ashton till Oslo. Den officiella förklaringen från utrikeschefens kontor är att hon inte inbjudits till ceremonin, som om saken gällde vett och etikett. Men inget annat än Ashtons ambition att vara så många som möjligt till lags hindrar henne från att resa till Norge.

Som den gröna EU-parlamentarikern Daniel Cohn-Bendit träffande påpekat skulle Nobelarrangörerna knappast låta EU:s utrikeschef frysa i kylan utanför stadshuset om hon bara anmäler sitt intresse för att komma. Inte heller kommer den norska regeringen att förvägra henne inresa i landet. Den skulle förmodligen tacksamt ta emot det moraliska stödet från EU:s utrikespolitiska talesman, med tanke på den diplomatiska krigföring som Kina släppt loss mot Norge.

Att Nobelkommittén gav fredspriset till Liu Xiaobo har utlöst ett politiskt raseri i Peking, som redan resulterat i inställda handelsförhandlingar mellan Kina och Norge.

New York Times presenterade i går en genomgång av vad de kinesiska myndigheterna vidtagit för åtgärder sedan fredspriset annonserades. Sammantaget handlar det om en hårdför nationell och internationell kampanj mot mänskliga rättigheter.

I Kina har dissidenten Liu Xiaobos namn dragits i smutsen. Hans ställningstaganden har förvridits, vantolkats och förfals-kats. Liu beskrivs som en västerländsk agent som ägnar sig åt samhällsomstörtande verksamhet. Hans fru har som en direkt följd av det norska beslutet satts i husarrest, utan någon officiell motivering. Och politiska sympatisörer har utsatts för trakasserier.

Själva fredspriset har kallats för en ”antikinesisk fars”, stödd av ”clowner”. Att hedra Liu, som är dömd till 11 års fängelse efter att gått i bräschen för demokratiuppropet ”Charta 8”, är en ”galen handling” som ”några radikala personer vidtar för att underhålla sig själva”.

Regimens motvilja mot Nobelpriset är så stark att den till och med instiftat ett motpris som man kallar för ”Konfucius fredspris”. Det har redan hunnit deltas ut. Enda problemet är att man i all hast missat att informera den första mottagaren – Taiwans förre vicepresident Lien Chan – att han fått priset.

Bortom landets gränser har kinesiska diplomater varnat och hotat de länder som planerat att delta vid dagens ceremoni i Oslo. Budskapet har varit tydligt: att gå till stadshuset är att försämra relationerna till Kina.

18 stater har sagt att de ansluter sig till bojkotten. Det förvånar knappast att Ryssland, Kuba, Nordkorea och Venezuela finns med bland vägrarna, mer uppseendeväckande är att Ukraina och Serbien – två länder med EU-ambitioner – hör till dem som tackat nej.

Lyckligtvis tycks EU:s samtliga medlemmar vara på plats i Norge. Men
EU:s utrikeschef Catherine Ashton hade gott kunnat ansluta sig till skaran, och därmed bryta med sin sedvanliga gå-på-tå-diplomati och kraftfullt ställa sig bakom Liu Xiaobos rättigheter.

Om inte ens EU står upp för de värden som binder samman unionen, hur många länder vågar då göra det i kontakterna med världens största diktatur?

Liu Xiaobos tomma stol i Oslos stadshus är en påminnelse till oss alla om hur den kinesiska regimen rutinmässigt trakasserar, fängslar och avrättar enskilda för att de haft fräckheten att yttra sig.