There is no such thing as a free lunch, säger ekonomerna. Allting har ett pris, även om det inte syns.
På semestern är det snarast brunchen som är aktuell. Den är kanske fri i dag, men förr eller senare hamnar notan hos dig själv.
På ytan verkar det numera som om vi lever i en gratiskultur. Vård, skola, omsorg och socialförsäkringar är fritt - alltid någon annan som betalar.
Filmer, bilder, låtar, dataspel, nyheter, museibesök, tidningar - för den digitala generationen är det självklart att inte behöva öppna plånboken. Bara att ladda ner och ta emot.
Man skulle rent av kunna påstå att hela det moderna Sverige bygger på en gratislunch. Genom en historisk tillfällighet skonades vårt land från andra världskrigets förstörelse, vilket gav oss 25 års astronomisk tillväxt, när exporten flödade till en sönderbombad omvärld.
Denna 50-talsidyll, med strävsamma pappor, rosiga hemmafruar och ständiga framsteg, brukar beskrivas som det svenska normaltillståndet, inte minst av vår statsminister. När socialdemokrater talar om att "känna igen partiet" är detta alltid mallen; rekordårens tillväxt som gav utrymme för oavbrutna politiska reformer.
Men det fanns ingen gratislunch på 50-talet heller. Priset för den svenska succén betalades av de länder som inte hade samma tur 1939-45. Inget att skämmas över nu, men heller ingen situation att önska tillbaka.
I Svenska Dagbladet läser jag om organisationen "planka.nu" som vill att kollektivtrafiken ska vara gratis. Det är "en mänsklig rättighet att kunna ta sig någonstans och därför bör hela systemet vara skattefinansierat", enligt överplankaren.
Likadant på nätet. "Internet ska vara fritt så som det en gång var tänkt, inte ett forum för kapitalister", säger en företrädare för "Piratbyrån". Eftersom internet är en livsnödvändighet borde staten "ta kostnaden" för alla bredbandsuppkopplingar, tycker piraten.
Man anar en växande klyfta här, mellan å ena sidan den unga generationens krav på gratisluncher, å andra sidan dess chanser och vilja att göra rätt för sig.
Det blir allt svårare att ta sig in på arbetsmarknaden, samtidigt som fler och fler ylar med planka.nu:
Ge oss vad vi vill ha bums och låt staten betala. Annars håller vi andan tills vi blir blåa i ansiktet.
Men staten är ju vi. Det finns ingen gratis bredbandsuppkoppling, ingen gratis tunnelbanebiljett. Inte ens någon gratis skola och vård.
Ett fundamentalt problem i Sverige, i baksmällan efter socialiseringsvågen, har varit att utbildning inte lönat sig. Livslönen har varit densamma oavsett ansträngning. Endast lottovinster och bostadsklipp har gett överskott. Detta har fått förödande konsekvenser. Utbildning har inte bara sett ut att vara gratis, den har också sett ut att vara värdelös. I kombination med skattefinansierad välfärd har detta gett det falska intrycket att någon annan alltid tar räkningen. Någon som är rikare, äldre, tråkigare. Någon som är dum nog att slita häcken av sig på jobbet. Korkad nog att studera.
Reformerna har varit välmenta var och en för sig men med ett trist slutresultat. Lägg ner planka.nu och starta plugga.nu eller jobba.nu i stället.
niklas.ekdal@dn.se