Signerat

Det goda hatet från vänster

Föreställ er att en ung, lovande och till synes charmig poet bjuds in av Sveriges Radio för att göra ett sommarprogram i P1. Denne råkar nu samtidigt vara en radikal högerextremist. Han – för det är troligen en han – får i 90 minuter lägga ut texten om kulturkamp, urartad konst och hotet från islam – allt varvat med vit makt-musik.

Exemplet ovan blir direkt fånigt eftersom det är så otänkbart. I verkligheten är det förstås en ung lovande poet – som samtidigt råkar vara en radikal, våldsbejakande vänsterextremist – som Sveriges Radio bjudit in. Som om det vore det mest naturliga i världen.

Athena Farrokhzad, som sommarpratade i måndags, menar att allt antifascistiskt våld är legitimt. Hon menar också att det svenska samhället är genomsyrat av rasism och fascism. Jag gissar att Farrokhzad tar sig rätten att själv avgöra när, och mot vilka, det är okej att ta till våld.

I en uppföljande intervju på nätsajten rummets.se som publicerades i onsdags betecknar sig Farrokhzad som kommunist och upprepar att ”vi måste beväpna oss” och ”störta regeringen”. Hon hävdar att ”sanningen finns i sorg och hat” och namnger några människor hon hatar.

Athena Farrokhzad behärskar språkets poetiska sida. Hon är suggestiv och kraftfull. Men betyder det att vi inte ska ta hennes politiska åsikter på allvar? Att alla hyllningar av våld, hot och hat bara kan bortförklaras som symbolik?

Jag tycket inte det. Farrokhzad är inte ensam om sina ställningstaganden, hon är snarare en ovanligt tydlig representant för den vänstervåg som just nu reser sig.

Ont står mot gott, känslan överträffar förnuftet, ändamålen helgar medlen – inklusive det nakna våldet. Självrättfärdigheten är bottenlös, men hyllas inte sällan och utan motfrågor i medierna.

Föreställningen om den egna ofelbarheten, våldsromantiken och dyrkandet av det genuina är i själva verket kärnan i all extremism. Och det ”goda våldet” drabbar verkliga människor, också vanliga politiker och journalister – något som skribenten Ivar Arpi förtjänstfullt redogör för i senaste numret av tidskriften Neo.

Det etablerade Sverige bör besinna sin naivitet. Förespråkare av hat, hot och våld ser nästan alltid sig själva som goda – men är det nästan aldrig.